DELA
Foto: Unsplash/Lily Banse

Psykisk ohälsa eller allmänmänskligt lidande?

Var går gränsen mellan psykisk ohälsa och det lidande som hör till den mänskliga upplevelsen?
Det är nästa steg i det allt öppnare samtalet om välmående och livets skuggsidor.

Hösten står för dörren och för de som inte hunnit lyssna sig igenom sommarprat väntar nu månader av mörknande kvällar som ger utrymme för reflektion och poddar.

Sommarpraten som sänds både i svensk, finsk och åländsk tappning har blivit en stapelvara i mången vardag och har gett oss rika insikter i vad som är ett mänskligt liv, inte minst vad som är dess mörkare sidor. En snabb överblick över de senaste årens sommarprat visar på en allt öppnare attityd mot att öppet prata om det svåra och det jobbiga, speciellt psykisk ohälsa.

Ångest, stress, missbruk, depression. Det är teman som ofta förekommer i de personliga berättelserna. För femtio, tjugo, ja till och med bara för tio år sedan kan det ha tett sig makabert eller åtminstone mycket obekvämt att prata om det egna psykets fallgropar och mörker.

Som tur var har vi kommit långt på vägen mot ett mer öppet samtalsklimat om psykisk hälsa. Men vi behöver också bli bekväma med att tala om det lidande som det ibland innebär att vara människa. Och kunna skilja på de två.

”Vi behöver förstå skillnaden mellan vanligt lidande och det man bör söka hjälp för.” Det skriver psykiatriprofessorn Christian Rück i ett uppmärksammat debattinlägg i DN som går under rubriken ”Vi måste sluta prata om psykisk ohälsa”.

En uppseendeväckande rubrik som utan sin kontext kan bli missvisande. Han argumenterar nämligen att begreppet psykisk ohälsa är för brett och att vi måste, liksom med kroppsligt lidande, kunna skilja på den psykiska motsvarigheten till lätt förkylning och en allvarligare infektion.

Att ett sådant inlägg ens görs är ett gott betyg på den växande öppenheten och det krympande tabut som omger psykisk ohälsa. Men vi bör inte sluta prata om psykisk ohälsa, tvärtom känns det som att vi just bara börjat, snarare borde vi bredda samtalet till att handla om lidande generellt. Och speciellt hur vi ska hantera måttliga mängder av det utan att behöva placera det i en box märkt ”psykiska problem”.

”Lidande är en del av livet”. Det konstaterar professorn Kristin Neff som specialiserat sig på området självmedkänsla (engelska selfcompassion). I sina populära meditationer som kan användas när livet känns mörkt, ångestfyllt eller jobbigt upprepar hon ofta frasen och påminner lyssnaren om att alla människor upplever lidande i sitt liv och att det är okej.

Att vara okej med en viss mån av lidande innebär inte att man ska rycka på axlarna åt sin mentala hälsa och ignorera varningsflaggor som indikerar allvarliga problem, utan snarare att vi behöver ifrågasätta tron på att vi måste vara glada eller nöjda hela tiden. Det handlar om att ge oss själva utrymme och acceptans att vada i de mörkare vattnen av vår själ.

Vi har äntligen börjat inse att psykisk ohälsa är lika allvarligt som fysisk ohälsa. Den moderna människan lever ett liv som till mångt och mycket fördjupar och triggar både ångest och depression. Det är röda flaggor för ett samhälle som måste navigera mot hälsosammare vatten. Inte bara för att det är en individuell plåga, utan också en samhällelig sådan. Psykisk ohälsa är enligt FPA den vanligaste orsaken till sjukdagpenning i Finland i dag.

När vi äntligen nu har börjat våga prata mer öppet om en problematik som vissa av oss kanske kämpar med hela livet medan andra lider av periodvis måste vi också våga gå ännu längre i det svåra samtalet om mörkret inom oss. Vi måste lära oss identifiera skillnaden mellan psykisk ohälsa och det allmänmänskliga lidandet. Vi måste värdesätta och prioritera vårt välmående och söka hjälp när det blir för tungt och jobbigt, men också finna ro i den enkla, men obekväma, sanningen att vi inte alltid kan vara på topp psykiskt.

Ju mer vi pratar om det, desto mer insikter får vi om det tidigare väldigt känsliga ämnet. Och ju mer insikter och ord vi har att applicera på problemen, desto lättare blir det för oss att kategorisera lidandet som skrubbsår, en lättare förkylning eller en allvarlig infektion. Och söka den vård som är lämplig för allvarlighetsgraden.