Protektionism en defensiv metod för utveckling
Det är segt som en gammal kola som fastnat i en hörntand.
Vadå, undrar ni. Jo, att få ett rakt besked eller ett tydligt beslut ur Ålands nuvarande landskapsregering. Nya jordförvärvsregler är bara ett exempel på frågor som diskuteras och ältas i oändlighet, trots att det egentligen bara handlar om att bestämma sig för vad som är viktigare och vad man tror mer på .
Näringsrättslagstiftningen är en annan sammanlänkad fråga. Vem ska få bo på Åland i framtiden? Vem ska få äga mark? Vem ska få driva företag på Åland? Hur ska ägandet se ut? Ska ålänningarna betala de begränsningar som skyddar åländsk mark och åländska företag genom bristande konkurrens och dyrare varor och service?
Så har det sett ut hittills, men när är det dags att ändra på det? Eller är det kanske bättre att låta bli?
Till grund för vårt nuvarande system ligger ett antagande att ålänningar är bättre på att äga och förvalta åländsk mark och att driva företag på Åland än alla andra. Att det är viktigt och bättre att vi själva (=vi som har hembygdsrätt) styr och ställer än att andra gör det.
Det stämmer förstås inte alltid. Havsvidden är det kanske mest aktuella exemplet på en anläggning som ingen åländsk aktör fick att bli till någonting, men som nu blomstrar i icke-åländska händer. Det krävdes kunskap, vilja och kapital som inte finns att tillgå här för att få snurr på den skutan och styra den bort från hotande förfall.
Så länge landskapsregeringen bestämmer vilka företag och funktioner som behövs på Åland (senast var det mobiltelefonoperatören DNA som fick back på att verka på Åland) lever vi i en skyddad verkstad där etnicitet snarare än duglighet bestämmer vem som driver företag.
Det är hårt draget, men så är det.
Självklart finns det argument för att fortsätta med protektionismen, inte minst de känslomässiga argument som är minst lika legitima som andra även i politiken. Det landskapsregeringen i så fall behöver göra är att tydligt och väl motiverat förklara varför. Väljer man bort chansen till större öppenhet gentemot omvärlden vad gäller ägande och företagande, så väljer man bort en lång rad möjligheter till utveckling på områden där åländsk kompetens inte räcker till.
Kanske är det sporrande för det egna samhället. Kanske är det tillräckligt udda för att ge någon fördel i ett Europa som allt mer öppnar sina gränser för varann. Just nu känns det mest som en omodern, feg hållning, motiverad av behovet att upprätthålla maktrelationer och status quo på Åland.
I ett samhälle som till sina strukturer och sin ekonomi är så starkt som Åland finns en hel rad möjligheter att styra, till exempel att börja fokusera på vad som görs, snarare än vem som gör det.
