Problem ska tacklas med öppet sinne
Vad ska man göra med det svåra och ömtåliga?
Stirra det i vitögat, och prata om det.
I en kommentar till gårdagens ledare i Nya Åland undrar en anonym skribent om man inte ens ska få diskutera invandrings- och integrationsproblem utan att kallas rasist.
På den frågan är svaret ett absolut ja.
Problemen diskuteras alldeles för lite eftersom de drunknar i svepande generaliseringar och rasistiska (ja, verkligen) dumheter.
Ett sådant problem är den oproportionerligt stora andelen ryska, baltiska och östeuropeiska rattfyllerister på Åland.
Ett annat att det åländska samhället fortfarande är så dåligt på att erkänna och utnyttja utbildning och kompetens som inflyttade för med sig. Vi har läkare och sjuksköterskor som jobbar som städare, ingenjörer som driver gatukök och erfarna enterprenörer som jobbar på tvätteri. Det är ett slöseri med resurser.
Ett tredje att respekten för vissa grupper av inflyttade kvinnor är så urusel, särskilt bland vissa grupper av åländska män.
En fjärde att egentligen veta vad vårt samhälle står för, och vad vi vill att inflyttade till Åland ska förstå och respektera.
Just respekt är något vi ofta efterfrågar, men vi säger inte för vad, eller riktigt varför. Är det att ta seden dit man kommer eller skeden i vacker hand? Är det olika för olika inflyttade grupper, så att de som är mer lika oss behöver anpassa sig mindre?
Låt oss prata mer om det förstnämnda problemet, rattfylleriet.
De flesta ryska, baltiska och östeuropeiska män som kommer till Åland kommer ofta ensamma. De kommer från samma vodkabälte som Finland och Sverige tillhör, där mycket och starkt är melodin för alkoholkonsumtion.
Den vanligaste arbetsplatsen är ett byggföretag där man jobbar hårt sju dagar i veckan och långa timmar, inte alltid enligt arbetstidslagstiftningen, eller en fiskodling i skärgården. Ofta stannar de inte på Åland permanent.
Man lever alltså isolerat i sin arbets- och språkgrupp, med låg eller ingen integration i samhället. Man går inte på språkkurser, denna nyckel framom alla andra till både kommunikation, kultur och samhälle.
Ålänningar kör också i fyllan, men åker antingen inte fast i lika stor utsträckning, eller gör det relativt sett mera sällan.
Vad ska vi alltså göra åt problemet? Arbetskraften behöver vi ju på Åland. Nya människor och skattebetalare behöver vi. Det är duktiga och hårt arbetande människor det handlar om.
Vi kan ställa krav på företag som anställer utomåländsk arbetskraft att utbilda sin personal om åländsk alkohollagstiftning.
Vi kan jobba för att de gästarbetare som kommer hit stannar längre och har sina familjer med sig. Det främjar integrationen i vårt samhälle.
Vi kan vara tydligare med vad som är accepterat, vilket också betyder att vi själva ska bli bättre på att hantera kombinationen alkohol och bilkörning.
Det vi inte ska göra, om vi faktiskt är intresserade av en konstruktiv diskussion, är att generalisera kring hela folkgrupper utan fakta. Vi ska inte blunda, men heller inte mata våra fördomar.
