Positiv bekräftelse bättre EU-politik
Vad betyder en parlamentsplats i EU för Åland?
Vad är väl en bal på slottet?
I många debattinlägg till ledaren i onsdagens Nya Åland, om att Åland eventuellt kunde använda Kroatiens anslutningsavtal till EU som ett förhandlingsläge för en egen parlamentsplats, ställdes denna fråga.
Varför? Hur? Är det möjligt?
Ser man på frågan principiellt och teoretiskt är den självklar. Ålands lagting är en egen lagstiftande församling som genom sin frivilliga anslutning till EU givit upp av sin lagstiftande makt till EU-parlamentet. Därför borde man vara representerad där.
Det är ett legitimt argument. Som minoritet och autonomi bör man självklart hävda den rätten. Det har alla landskapsregeringar och alla politiska partier på Åland gjort sedan EU-inträdet.
Man har pratat med presidenter och parlamentariker, med ministrar och partier.
Åland är inte ett endaste steg närmare resultat än man var år 1995, trots att ansenlig tid och prestige investerats i frågan.
På denna ledarsida har vi redan tidigare konstaterat att utsikterna för framgång är små. De åländska partierna måste fortsätta säga att parlamentsplatsen är ett krav man inte ger upp, men i verkligheten ser det inte ljust ut, och det vet alla.
Frågan är därför – hur vettigt är det att sätta tid, energi och prestige på just detta sätta att driva EU-politik? Och ska man göra det med politiska ultimatum som kan bränna broar för andra frågor man också vill driva?
Vad är viktigast för Åland att sätta sina, dock begränsade, resurser på? Är det sist och slutligen en parlamentsplats som skulle ge bäst utdelning för mödan, eller är det att sätta allt krut på att påverka riksdag och regering både vad gäller EU-politik och sådana verkligt avgörande saker som inmatningstarifferna för vindkraften, eller den ramlag man drömmer om?
Det finns några ingångar i Europa-politiken som känns vettiga, framför allt som kunskapsbaser för kunskap utåt från Åland och inåt till Åland. Det är förstås de specialmedarbetare landskapet har på plats. Det är alla kontakter på formell nivå. Och det är, kanske allra viktigast, de kontakter som åländska partier och politiker har till sina åsiktsfränder i Europa.
Där får man säga att Ålands framtid kommit långt i sitt arbete att knyta kontakter på den europeiska nivån, och därigenom hålla sig informerad om diskussionen på en annan nivå än den strikt lokala.
Ett annat strålande exempel är den goodwill för Åland som kom av Britt Lundbergs röster i EU-valet, där Calle Haglunds parlamentsplats säkrades med åländska röster.
Se det som ett slags markarbete som bara måste göras för att en liten, liten befolkningsgrupp i havet ska kunna försöka sig på att hoppa över några större hinder.
Det är bra att den åländska självstyrelsen och dess representanter är kaxiga och står på sig. Det är bra att man ställer krav och driver frågor. Det är också bra om man håller vissa proportioner i minnet och därigenom förstår att alla kanske inte ser Ålands såsom vi själva gör.
För en plats i Europa-parlamentet krävs i regel kring 100.000 röster. Det har inte Åland. EU erkänner bara självständiga stater. Det är inte Åland.
Satsa resurserna på att uppnå det man kan med 28.000 naggande goda människor och en självstyrelse.
