DELA
Foto: Erkki Santamala

Populism i sjöfartspolitiken

Modernisera gärna sjöfartsstödet, men glöm inte den globala konkurrens som den finländska flottan tävlar emot.
Nedskärningar i sjöfartsstödet är på tapeten. Finlands centerledda regering med Juha Sipilä i spetsen har tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp som ska se över företagsstöden. Gruppens mandat är att titta på hur företagsstöden kunde utvecklas i Finland samtidigt som man beaktar de företag som konkurrerar på den internationella marknaden. På listan över stöd finns stödet till sjöfarten.

I en tid då regeringen skurit i vård, skola, omsorg, rättsväsendet är det fullt rimligt att se över de företagsstöd som staten betalar i dag. De får inte vara en helig ko. Men det gäller att inte vara dumsnål.

De flesta finländska branscher tävlar redan på den globala marknaden, men om någon näring i Finland har global konkurrenskraft så är det sjöfartsbranschen.

Det sjöfartsstöd som Finland i dag har är godkänt av EU, trots att det strider mot EU:s tanke om en inre marknad där konkurrensen ska ske på lika villkor. Och Finland är långt ifrån ensamt. Samtliga 16 sjöfarande länderna inom EU har någon typ av sjöfartsstöd alternativt betydligt lägre lönekostnader. Det finns alltså gott om närliggande länder för finländska rederier att välja mellan om man väljer kapa i stödet.

Risken för att rederierna flaggar ut är stora. Viking Lines vd Jan Hanses har varit tydlig från start. Då seglar också tusentals arbetsplatser iväg.

Med de populistiska tongångar som nu finns höjer risken för att ett sådant beslut kan fattas. I nuläget verkar många tro att de 100 miljoner som staten i dag betalar kunde läggas på något annat. Det är en felaktig bild.

Nettolönesystemet är egentligen inte ett direkt stöd utan handlar om att rederierna får tillbaka de sociala avgifter man betalat in för sjöanställda. Därför är det fel att påstå att pengarna som rederierna får i stöd egentligen borde läggas på något annat, eftersom de här pengarna inte skulle finnas.

Tanken på att skära i sjöfartsstödet är inte ny. Och motståndet spänner sig över flera partier.

Idén fanns redan på tapeten i Jyrki Katainens (Saml) regering 2012. År 2015 dök det upp igen när Juha Sipilä listade stöd som regeringen kommer skära i om inte konkurrenskraftsavtalet träder i kraft. Nyligen ifrågasatte också De Grönas ordförande Touko Aaltonen varför staten ska subventionera ”brännvinsrallyt” till Sverige. De Gröna vill kapa stödet med 20 miljoner euro och fasa ut stödet för besättningskostnaderna.

I går kunde Nya Åland rapportera att Lauri Ihalainen (SDP) rider till svars för systemet och kritiserar Sannfinländarna för att ha lagt ett lagförslag om att halvera sjöfartsstödet till passagerarfartygen.

Varför ska staten lägga nästan 100 miljoner euro på sjöfartsstöd?

Ur handelsperspektiv är Finland är en ö. En väldigt stor del av både exporten och importen kommer till oss med sjövägen. Det handlar inte enbart om fraktfartygen, passagerarfartygen transporterar också en ansenlig mängd varor till och från Finland. Det handlar inte enbart om militära konflikter utan om att staten har en skyldighet att upprätthålla en bred krisberedskap, till exempel vid stora miljökatastrofer.

I grunden handlar det om en politisk prioritering om att Finland måste ha en egen handelsflotta. I den här helheten ingår också att staten ser till att det finns finländsk besättning och varv som kan bygga och serva fartyg.

Politiker ska inte leka med företagsstöd. Ett fungerande näringsliv behöver långsiktighet och stabilitet, inte den populism som allt från Sannfinländarna till De Gröna nu visar upp. De flesta minns hur prestigestriden mellan Sveriges finansminister Magdalena Andersson (S) och storbanken Nordea slutade.