Plötslig vändning i Paf-målet
Om rätten anser att åtalet mot Pafs tidigare vd Anders Ingves är felaktigt så bör det förkastas.
Det finns väl inget mer självklart än att ett felaktigt åtal skall förkastas. Det som gör saken intressant är att det är åklagaren i Paf-målet som säger det. De vittnesmål som har lagts fram under rättegången förra veckan har fått åklagaren att tvivla på sitt åtal. Det kan inte höra till vanligheterna.
En av de drabbade företagarna, en som förlorade pengar när bokföraren spelade bort dem hos Paf, är besviken. Han tycker att statsåklagaren var dåligt påläst.
Men om åklagaren tidigare hade fått del av det som nu kom fram så hade åtalet möjligen sett annorlunda ut från början, inte hårdare utan mildare.
För en utomstående är det inte helt lätt att förstå hur ansvarsbilden ser ut. En person har spelat bort stora summor, inte av sina egna utan av andras pengar. Paf har varit medveten om att hon har storspelat, men säger nu att det är många fler som spelar för lika stora summor och större. Och att det inte har funnits något som tytt på att pengarna hade kommits över olagligt.
Pengarna har förts över från personens eget konto till spelkontot hos Paf. Men varifrån annars? Borde pengarna har förts över direkt från andras konton för att misstankar skulle ha väckts? Vem gör sånt?
Enligt vittnesmålen fick dåvarande VD Anders Ingves aldrig information om den storspelande kunden. Om den informationen är trovärdig, vilket åklagaren verkar luta mot, så kan Ingves inte göras ansvarig för penningtvätt.
Det skall bli oerhört intressant att höra vad tingsrätten kommer fram till.
Men oberoende av det så anser åklagaren att Paf skall straffas. Spelbolaget har brustit i sitt ansvar över att förhindra penningtvätt och på så sätt gjort det möjligt att sätta olagliga pengar i omlopp.
Och det är inga små summor han anser att Paf skall ut med. 700 000 euro i samfundsbot och 2,1 miljoner vinst förverkat till staten. Det är summor som skulle göra bättre nytta i lokalsamhället, om de var åstadkomna på laglig väg.
Om rätten anser det, att allt har gått rätt till, så blir det varken bot eller böter, vilket självfallet skulle vara välkommet. Men även om, så går det inte att komma ifrån ett visst moraliskt dilemma. Hur många spelar helt lagligt, med sina egna pengar, och försätter sig själv och andra i ekonomiska svårigheter?
Hur stor del av de pengar som årligen delas ut till kultur och idrott kommer från sådana spelare? Har alla de som enligt uppgift spelar för tiotusentals euro per år, en del mer än hundratusen euro, verkligen råd med spelet? Vi vet inte.
Vill vi ens veta? Vad skulle vi göra om vi visste? Låta bli att ta emot pengarna som delas ut?
Och de som i just det här fallet har drabbats av förskingring, vad händer med dem? Vi, det vill säga samhället, har gladeligen tagit emot pengarna. Har vi planer på att betala tillbaka? Den som förskingrade har inte såna pengar, inte längre. Vem har det moraliska ansvaret?
Vi står inför ett liknande dilemma som med taxfreesystemet. Samhället drar nytta av att folk reser och handlar alkohol och tobak. Tycker vi det är fel? Någon möjligen, men de flesta av oss anser nog att vi inte har råd att tacka nej, så vi tittar diskret åt ett annat håll och stöder lagar som försvårar rökning. Dubbelmoral?
