Plötslig säger alla tervetuloa
Ett lika välkommet som nytt inslag i Mariehamns gatubild har kunnat beskådas i centrum under sommaren: en strid ström av köpsugna tillfällighetsturister.
Är vi framsynta kanske vi kan få behålla dem.
Allt är, som redan konstaterats, inte av ondo när det gäller coronakrisens återverkningar.
Ta till exempel de föredömligt snabba omställningarna som rederierna demonstrerat. När det av kommersiella och folkhälsodikterade skäl blev omöjligt att upprätthålla kryssningsverksamheten mellan Sverige och Finland/Baltikum spottade man i nävarna och grävde blixtsnabbt fram nya rutter.
Ett tu tre kan man kryssa mellan Mariehamn, Helsingfors och Baltikum. Likaså har kryssningar från Stockholm till Höga Kusten och Visby återupptagits. Åland tackar och tar emot i allt detta: hamnavgifterna strömmar in eftersom taxfreeundantaget gör det lönsamt att passera Mariehamns kajer vart man än beger sig, från ömse sidor av Östersjön.
Så har det också alltid varit. Men tidigare har kryssningsfartygens strandhugg skett i det fördolda: snabbt tassande angörningar i gryningstimmen – och sedan kvickt ut på öppet vatten igen innan passagerarna hunnit vakna till. I den åländska turistbranschen har detta varit ett ständigt klagomål i det fördolda: hur ska besöksnäringarna någonsin ta fart när båtarna inte har något att vinna på att passagerarna går i land?
Annat är det nu, dock.
Tisdagar, torsdagar och lördagar har det vimlat av turister från morgon till eftermiddag i staden. Röde Orm-tåget har varit knökfullt, caféerna översvämmats, torghandeln sålt slätt. Överallt har de vankat fram: finnar och balter med plånböckerna uppe, nyfiket upptäckande allt det som dessförinnan legat i Törnrosasömn utanför deras svarta hyttventiler i vargtimmen.
Det har varit hjärtevärmande att se deras förtjusning. Anekdotiskt kan konstateras att Åland fått många nya vänner denna sommar. Det har också varit roligt att se och höra alla ålänningar som i gästfrihetens (och för all del kommersens) namn ur skolminnet fiskat upp de finska fraser de förut fnyst åt. Alla kan plötsligt säga tervetuloa.
Det går inte att överskatta värdet av det som av en ren olyckshändelse just nu pågår runt oss. Det vi drömt om händer: hela världen går iland och lär känna oss. Som en oförutsedd bieffekt av coronakrisen verkar vi tre dagar i veckan ha fått en turistboom utan motstycke.
Åh om den kunde få bestå!
Mycket har genom åren sagts om den torftiga åländska turismen. Kanske är den enkla sanningen att dumsnåla tidtabeller varit huvudanledningen till den omtalat krympande säsongen, de förmultnande stugbyarna och det relativt påvra utbudet, även under högsäsong, för det tappra fåtal som vågar tillfällighetssprånget över landgången?
Det finns mycket att lära av det som nu pågår. Vad är det som säger att inte folk intresserat skulle gå iland året om, om de bara visste att det fanns något för dem därute? Och omvänt: om företagsamma åländska turistföretagare visste att det tre dagar i veckan – åtminstone – strömmade i land folk, vad skulle inte detta betyda för utbudet året om?
Tänk vilken infrastruktur som kunde växa fram, av bussar, hästskjutsar eller elbilar, till de olika attraktionerna. Tänk alla de små prilliga loppisarna, hantverkscaféerna och amatörmuseerna. Tänk utställningarna och gårdsupplevelserna.
Vore inte detta något för näringsminister Fredrik Karlström (MSÅ), företagarnas företagare, att inleda diskussioner om med rederierna? Borde det inte gå att skapa ekonomiska incitament för att i alla fall tidvis få behålla den nya kryssningstrafiken?
Hela Åland håller tummarna.
