Pettersson måste läka Centerns sår
I kväll väljs Jörgen Pettersson till ordförande för Centern. Hur påverkar det partiet?
Det svänger snabbt i Centern. Från att ha varit säker på att fortsätta som ordförande för Centern tidigare i höstas, tvärvände Harry Jansson i söndags kväll och slängde in handduken.
När sedan såväl Britt Lundberg som Roger Nordlund deklarerade att de inte var beredda att ta över klubban efter Jansson fanns bara två kandidater kvar, Veronica Thörnroos och Jörgen Pettersson. Thörnroos å sin sida förklarade för valberedningen att om Pettersson var föreslagen så drog hon sig tillbaka.
Och så var det bara en kvar.
Att Centern behövde ett ordförandebyte har nog de allra flesta insett under hösten. I C-leden har det jäst och viskats en hel del om att Jansson sätt att leda partiet inte varit det bästa och att det var en stor del i att Centern för första gången nu står utanför landskapsregeringen.
Man kan anta, bortom de förväntade förklaringarna från Harry Jansson om att det är ett tungt jobb (det är det) och att det är dags för nya krafter, att Jansson också insåg att han inte hade tillräckligt stöd för att vinna en omröstning på kvällen möte.
Nu blir alltså Jörgen Pettersson ordförande för partiet, och man kan se det som både en växling till ett annat förhållningssätt, och också delvis som en kompromiss. Att Thörnroos drog tillbaka sin kandidatur den här gången tyder på två saker: dels att hon hade förlorat mot Pettersson, dels att det primära med hennes kandidatur både i år och för två år sedan var att ta ordförandeklubban från Jansson.
Genom åren har det med största tydlighet framgått att Thörnroos och Jansson lett varsin falang inom Centern, och striden eskalerade på höstmötet 2013 då Jansson vann med knapp marginal.
Att de båda nu tar steget tillbaka ger Centern en välbehövlig chans att åter samla partiet och bli den kraft man borde vara i den åländska politiken.
Hur blir då Centern med Jörgen Pettersson som ordförande? Han beskrev sig själv i gårdagens Nya Åland som en utpräglad lagspelare med målet att få andra att växa. En lagledare är som sagt något som Centern är i stort behov av efter ett antal turbulenta år med splittring och mer eller mindre öppna konflikter mellan ledande företrädare.
Pettersson är också vältalig. Elakt kallade finansminister Mats Perämaa Pettersson för ”flosklernas mästare” i en debatt i lagtinget förra veckan. Lite sanning ligger det i epitetet, men samtidigt får Pettersson politiken att låta begriplig, med eller utan floskler, och det är en styrka.
Jörgen Pettersson har också, efter sina år som redaktionschef på tidningen Åland, en känsla för vad som fungerar och talar inte sällan i rubrikvänliga formuleringar. Det kan tyckas banalt, men den är också ett sätt att tydligt nå ut med sitt budskap i ett informationsflöde som aldrig sinar.
Hur Petterssons ordförandeskap kommer att påverka Centerns politik är mer oklart. Han har en mandatperiod i lagtinget bakom sig och under första halvan av den gjorde han inget större väsen av sig.
Det har tagit sig de senaste två åren, men ännu är det inte helt klart vad en eventuell petterssonsk riktningsändring kan bestå i. Han är förvisso mariehamnare och står därmed lite längre från landsbygdsfrågorna, och lägger själv gärna tonvikten på ekonomi.
I Pettersson får Centern en ny kraft som kan ena partiet, och en lantrådskandidat till nästa val som har större möjligheter att tilltala en stor del av väljarkåren. Centern som oppositionsparti har börjat mandatperioden fränt, ny får man dessutom nya krafter i presidiet.
Det kommer att bli en intressant mandatperiod.
