Pengar i madrassen säkrare än på bank?
Att gömma sina pengar i madrassen, det är bland det dummaste man kan göra, det vet ju alla. Det är sånt som misstänksamma gamla damer gör, och så kommer det inbrottstjuvar, eller så dör tanten och pengarna eldas i misstag upp framför näsan på besvikna arvingar.
Eller så är det kanske inte så dumt i alla fall. Vårt förtroende för banker och deras moral i förhållande till sina kunder har fått sig många allvarliga törnar genom åren. Finanskrisen har än en gång blottat hur girighet och fartblindhet kan få de mest konservativa och ärevördiga institutioner på fall, och hur företag som lever på förtroendet att få förvalta andras pengar gång på gång missbrukar det, och dessutom får kunderna att betala minst dubbelt för sina tjänster.
Bilden av banken som en säker förvaltare av dina pengar och en kunnig rådgivare i ekonomiska frågor är helt enkelt inte gångbar längre. Sedan den förra djupa lågkonjunkturen finns bilden av banker som rasade ihop som korthus och fick räddas av staten, som sade upp folk så att hela föreningar grundades för före detta bankanställda och banker som omstrukturerades så att all service försvann och kunderna numera själva får göra jobbet.
Det är är kanske inte helt rättvisande bild, men den är väldigt stark. Precis när ett glömskans töcken ändå började lägga sig över den där tiden när folk fick gå från hus och hem för att de inte kunde betala sina bostadslån, då kom nästa kris. På Island ramlade botten ur ett helt samhälle, och de isländska bankerna visade sig byggda av sockervadd och drömmar.
Enorma räddnings- och stimulanspaket har som syfte att ”återställa tron på finansmarknaden”, men, vad är det egentligen vi ska tro på. Att samma banker och finansinstitut ska bättra sig denhär gången, och leva enligt någon mer högstämd bankkodex som gör att de bara tjänar måttligt med pengar utan att försätta folk i vanmakt?
Näh.
När Nordeas Mermaid-affär kom upp i ljuset var det kanske många som tyckte att Sture Carlson nog kunde ha råd att förlora lite pengar, så rik som han är.
Det kanske han har, men det är inte det som är poängen. Poängen är att Nordea lurades. Banken lurade till och med sina egna lokalkontor att sälja en produkt som inte på några vis var så säker som man ville ge sken av, och det visste inte ens de banktjänstemän som sålde produkterna.
Nu, när 1.500 placerare förlorat sammanlagt 140 miljoner euro, då säger banken att man visst informerat sina kunder om riskerna, men att de ändå satsade, i hopp om en vinst på 6 % på det satsade kapitalet.
Det var alltså kunderna som var giriga och dumma, inte banken.
Redaktionen för det finska samhällsprogrammet MOT har försökt att med experthjälp reda ut hur Mermaid-produkterna är uppbygga, utan att lyckas. Hela det satsade kapitalet är borta, trots att kunder, däribland Sture Carlson, blivit försäkrade om att det är säkert.
Vore det en annan typ av företag, säg en dagstidning eller en matbutik som så monumentalt lurade upp sina kunder, då skulle man få packa upp och slå igen, eller åtminstone backa undan och be om ursäkt.
Vore jag chef på Nordea skulle jag nog ta mig en funderare på vilken bransch jag är i, förtroendebranschen eller förtjäna-pengar-till-varje-pris-branschen.
Det är det som är skillnaden mellan lång sikt och kort sikt.
