Passion och glädje de bästa drivkrafterna
På ett sommarfagert Åland känns alla problem i världen så långt borta. Vågorna kluckar mot stäven på mycket dyra motorbåtar som står parkerade sida vid sida med segelbåtar som inte heller går av för hackor.
Sommargästerna skrattar och spenderar. Vädret är vackert. Livet är skönt.
Inte ens Rockoff-starten har detta år gett upphov till den traditionsenliga debatten om buller och decibel-gränser och felplacerade evenemang. Kanske är det största bekymret att alla evenemang envist äger rum i juli. Ingen arrangör vill ju vara den som offrar sin framgång på säsongförlängningens altare.
Kort sagt, när nu den ekonomiska krisen inte blev riktigt så katastrofal som man trodde, när svininfluensan inte var så dödlig som man trodde och när algerna inte blommar som man trodde känns allt riktigt bra. Läge att pusta ut och titta på det som fungerar, och varför det gör det.
Sommaren är nämligen de privata entreprenörernas tid. Det är nu alla som gör saker på riktigt gör det, alla de som inte behöver stora stöd från samhället för att lyckas. Därmed inte sagt att stöd inte utdelas (rätt saftiga till och med), men drivkraften är en annan. Det som händer nu är inte resultatet av rynkade pannor i landskapsborgen.
Varför lyckas Dennis Jansson med Rockoff? Varför får Island in the Sun flera hundra ungdomar till Jurmo? Hur kommer det sig att Sjödagarna och Vikingamarknaden och Katrina kammarmusik växer år för år?
Svaret är enkelt, men svårt att kopiera: Passion, engagemang, uthållighet. Glädje. Sammanhang. Mening.
Det som skapas är inte vinst. Vinst i pengar är en biprodukt, om det alls blir något för just arrangörerna. Ställ frågan till Dennis Jansson, Ulrika Navier, Bertil Karlsson, Bengt Roberts och Barbro Sundback om vad som driver dem, och de svarar inte att de vill bli rika. De säger att de vill göra något bra för Åland, något de tycker om och tror på. Något som gör dem lyckliga.
De skulle alla berätta om hårt arbete och sömnlösa nätter. Om felsatsningar. Om att komma igen fast man egentligen borde lägga ner för att det kostar mer än det smakar.
Som i alla små samhällen har vi på Åland nära till det hånfulla skrattet, de spydiga kommentarerna kring när någon försöker sig på något nytt och stort. Vi är extremt känsliga för lukten av töntigt misslyckande, för att vi är så beredda på att det inte duger det som görs här. Det är ju bara lilla, fåniga Åland.
Ofta är det bara den utomståendes blick och bedömning som duger. Inget är bra förrän någon utifrån säger att det är det.
Låt oss komma ihåg detta i höst.
Låt oss minnas att det omöjliga redan är gjort. Det kom otroligt bra band och spelade på Jurmo, av alla ställen. Kent stod och vevade på Torget i Mariehamn. Det som drömts blev verklighet.
De fyrkantiga hålen som näringslivsutveckling och företagsstöd vill erbjuda ska fyllas med hjärt- och stjärnformade projekt, med idéer som jäser ur formarna som degar, och som får gräddas så länge det behövs.
När hösten kommer – var inte så fyrkantiga, så misstänksamma och spydiga. Tänk som vi gör nu; herregud vad allt kan bli bra! Ge idéerna en chans.
