DELA
Foto: Erkki Santamala

Pandemier under ytan måste tas på allvar

Den dödliga IHN-smittan har nu konstaterats på två fiskodlingar på Åland. Samtidigt tampas Åland fortsättningsvis med konsekvenser av det tidigare VHS-viruset.Det är en stor olycka för fiskodlarna, men det belyser också en problematisk industri ur en ny vinkel.

År 2000 upptäcktes viruset VHS för första gången i Finland. Åland, Pyttis och Pyhämaa var de tre platser som hade drabbade fiskodlingar. Restriktionsområden fastställdes för alla områden, som ett sätt att hindra sjukdomen från att spridas. Restriktionerna i Pyttis upphävdes sommaren 2008. I Pyhäranta försvann de sommaren 2011. På Åland har VHS inte påträffats på flera år, men restriktionerna kvarstår tillsvidare.

På 21 år har vi alltså inte lyckats bli av med konsekvenserna av det första viruset som drabbat vår fiskodlingsindustri. Då slår en ny variant till.

 

Det var den 25 maj i år som landskapet gick ut med att man upptäckt fisksjukdomen IHN på Åland. Smittan hade kommit hit via leveranser av sätt- och slaktfisk från Danmark. Livsmedelsverket kopplades in och en skyddszon upprättades kring den berörda odlingen. En plan för tömning av fisk-odlingen, rengöring och desinfektion av utrustning och utrymmen samt vidare uppföljning började snabbt utarbetas.

Det var en nyhet som kanske skulle passerat under många ålänningars radar. Fiskodlingsvirus känns abstrakt och avlägset. Men så kom ett nytt pressmeddelande i fredags: ytterligare en konstaterad smitta på en andra fiskodling på Åland belägen inom restriktionszonen.

 

I pandemitider har vi plötsligt större förståelse, samt rädsla och respekt, för virus-utbrott i djurriket. Vi lever fortsättningsvis i det globala kaos som troligtvis haft sitt ursprung i den nära kontakten mellan djur och människa. Coronaviruset är inte den första med kopplingar till djurriket och epidemiologer har länge varnat för att dessa kan bli allt fler.

Nu smittar som tur var inte varken VHS eller IHN människor, men de smittar vilda fiskar och kan således sprida sig långt bort från odlingskassarna. Och det är plågsamma sjukdomar vi talar om.

 

Symptomen hos fiskar som har akut VHS är mörk hud, utstående ögon, apati och onormalt simsätt. De drabbas även av rikliga inre blödningar. Symtom på IHN är anemi, vätskeansamling i buk-hålan och punktformiga blödningar särskilt i bukhålans fett och i simblåsan. Det finns varken medicinsk behandling eller fungerande vaccin mot någon av sjukdomarna.

Livsmedelsverkets expert Tiina Nokireki säger i en intervju med Nya Åland att det är ”omöjligt att hindra spridningen”.

Vi kan alltså, i värsta fall, ha en pågående pandemi under ytan. I ett redan sjukt Östersjön.

 

Odlare, Livsmedelsverket och landskapsregeringen jobbar nu intensivt för att hantera smittspridningen. Det är en omfattande operation som innebär att hela odlingar töms och saneras. Det är förstås en tragedi för den enskilde näringsidkaren, men vi bör som samhälle fundera på vilka smittorisker vi tar med storskaliga fiskodlingar. Förutom påverkan på det närliggande havsområdet och vilda fiskar så innebär virusutbrotten också logistiska och exportrelaterade knöligheter.

Restriktionerna av VHS-viruset innebär nämligen att det är förbjudet att förflytta levande fiskar, rom, mjölke samt orensad fisk och odesinficerade redskap och transportmateriel från restriktionsområdena. Om IHN tar fäste på Åland kan vi se stora begränsningar av liknande slag. Detta samtidigt som vi får en negativ PR-stämpel som ”smittad region”.

Vem vet också hur många vilda fiskar som kommer stryka med i de olika virusen som just nu och i framtiden härjar i fiskodlingar.

 

Visst innebär all djurhållning risker, men i pågående pandemitider kan det vara värt att fundera över fiskodlingens för- och nackdelar även ur ett smittskyddsperspektiv. Det är en ny aspekt av den ständigt aktuella fiskodlingsdebatten.

”I pågående pandemi-