Paf ger landskapet visst spelutrymme
Över budgeten för år 2013 och över budgetpresentationen vilar en viss sammanbitenhet.
Inte på ett dåligt sätt, nödvändigtvis. Mera som när man just lyft upp en tung skottkärra med sten och ska börja knuffa den framåt. En suck, ett ryck, en sammanbiten vilja att gå framåt.
Och en osäkerhet om huruvida man kommer att orka ända fram, eller om lasset kanske välter i diket när det kommer en sten i vägen.
En landskapsbudget har många delar, en del bara kalkerade på tidigare års utgifts- och intäktsposter. De facto utgör det majoriteten av det man har framför sig i luntan.
Det som är intressant är förändringen, och förändringens riktning.
Lantrådet Camilla Gunell (S) kallar denna regerings första helårsalster en strävsam arbetsbudget. I omställningsbudgeten slogs riktningen fast, nu ska den förverkligas.
Det strävsamma består i att man tagit grepp om en rad utvecklingsfrågor – samhällsreformen, den digitala agendan, sjötrafiken – och säger att detta ska förändras. Viljan är god, och man har satt igång en hel rad processer.
Man säger att det ska skyndas långsamt, att det ska tas fram beslutsunderlag och utredas.
Det är ok, för nu. Kommunreformen var för tio år sedan politiskt stendöd och omogen. Ingen ville prata om den. I dag är regeringspartierna överens om behovet av förändring, och man gör ett seriöst utredningsarbete på flera fronter. Samma sak med skärgårdstrafiken. Den gick inte ens att på allvar diskutera, i dag är stora förändringar på gång.
Ibland måste saker helt enkelt mogna. När den förra landskapsregeringen försökte fanns ännu inte den beredskapen.
Nästa år vill vi se konkreta resultat och förslag.
Enligt finansminister Roger Nordlund (C) är man på väg åt rätt håll vad gäller budgetbalansen. Man sparar över hela linjen, ser en viss ökning av intäkterna, och siktar på en budget i balans till 2015.
Om det lyckas får Nordlund och regeringen Gunell vara mycket stolta.
Om man går i den riktningen får vi vara nöjda.
Mest troligt är det att vi får se en lätt inbromsning av kostnaderna, medan konjunkturer och faktorer bortom åländsk kontroll avgör om intäkterna stiger tillräckligt för att ge budgeten balans.
I budgeten för 2013 finns inga stora investeringar, och det utrymme som finns för något nyskapande och framåtsyftande finansieras till stor del med Paf-medel. Utvecklingen fortsätter således, från förra årets beslut att anslå Paf-medel för en geriatrisk klinik, till årets beslut att med spelpengar finansiera bland annat integrations-projekt och övergång till mer hållbara energiformer.
Med utjämningsfonden uttömd under år 2013 är det inte konstigt att man börjar snegla på kassakon Paf, med ansenliga miljoner i kistan, men det är inte en oproblematisk väg man anträder.
Legitimiteten för ett spelbolag som Paf bygger på att det är pengar som går till välgörande syften, och inte till riskkapitalinvesteringar. Det är helt förståeligt att landskapsregeringen vill ha sitt spelutrymme (ursäkta ordvitsen), men innan man tar steget vidare på denna väg krävs en grundlig diskussion och väldigt klara regler för hur stödet till den tredje sektorn kan garanteras, vilka typer av projekt som kan stödas, och om man kan kanalisera Paf-medel vidare till privata företag.
Och man måste stirra det faktum i vitögat att man kanske bygger samhället på pengar som kommit in på ett sätt som inte är odelat gott.
Plus för integrationssatsningen, för att man äntligen, äntligen kommer igång med den digitala agendan och för att man säger som det är, att det blir tufft och att det krävs hårt arbete.
Minus för den fortsatta bristen på konkretion om samhällsreformen.
