Ovilja att kompromissa skadar alla partier
Att situationer som framkallar politiska vildar uppstår inom den åländska politiken hör inte till vanligheterna.
Men det borde finnas bättre sätt att lösa den typen av frågor innan de når stadsfullmäktige.
När Ålands framtid i våras meddelade att de inte längre har förtroende för Birgitta Johansson hade de satt sig i en rävsax. Det går nämligen inte att avsätta en ledamot som inte vill lämna sin post utan att hela stadsstyrelsen avsätts. Så är kommunallagen skriven. Det betyder med andra ord att hela styrelsen måste ha förlorat fullmäktiges förtroende. Frågan som stadsfullmäktige i tisdags hade att ta ställning till var just den om hela stadsstyrelsen borde avsättas.
Att hitta lämpliga kandidater till de politiska förtroendeuppdragen är en process som alla åländska partier kämpar med. Ålands framtid ställde upp en kandidat som de mindre än ett år senare tappade förtroende för. Det är fog för kritik. Men sedan Ålands framtids stadsgrupp beslutade att man inte längre har förtroende för Birgitta Johansson har de skött ärendet så väl det går. De har fört diskussioner med Johansson om avgång vid flera tillfällen utan att lyckas. De har offentligt tagit avstånd från hennes uttalanden i uppmärksammade frågor och de har, när alla andra sätt var prövade, bett stadsfullmäktige om hjälp. En majoritet i stadsfullmäktige lutade sig emot kommunallagen och beslutade att lagt kort ligger.
Det går givetvis att argumentera för att förtroendet även hos de övriga partierna borde ha varit förbrukat redan. En stadsstyrelseledamot som aktivt motarbetas av det egna partiet signalerar inte stabilitet, oavsett vilka politiska frågor eller kontroverser som är på agendan för tillfället.
I stället tog de övriga partierna fasta på realpolitiken. Där får Johansson fortsättningsvis gott betyg. De realpolitiska frågor hon driver i styrelsen inte är desamma som hon har uppmärksammats för.
Hennes utspel är främst ett PR-problem för Ålands framtid eftersom hennes åsikter inte har förändrats. Hon har bara fått större spridning för dem genom sociala, och i förlängningen traditionella, medier.
Det ska inte vara lätt att avsätta en person från ett förtroendeuppdrag, ledamöterna är valda på ett personligt mandat. Luckras den principen upp blir det snabbt kaos i politiken. Men i ärlighetens namn uppstår de här situationerna inte alltför ofta, det vanligaste scenariot är att personen som inte åtnjuter förtroende avgår självmant. Det fanns knappast något direkt hinder för de andra partierna att i det här sammanhanget vara tillmötesgående, om de hade gjort bedömningen att förtroendet för stadsstyrelsen var förbrukat.
Man kan också hävda att det finns ett politiskt intresse i att inte underlätta för Ålands framtid. Stödet finns visserligen i kommunallagen men att se partiet inför öppen ridå försöka lösa den här frågan kan tänkas rubba förtroendet, åtminstone på kort sikt och det är bara drygt ett år kvar till val.
Men i förlängningen förlorar alla partier på att den här typen av diskussioner tar tid och fokus från de frågor som stadens folkvalda borde arbeta med.
Och eftersom det inte är en situation som något parti vill hamna i borde Mariehamnspolitikerna ta sig en funderare på om det inte går att nå en långsiktig överenskommelse som avgör den här typen av ärenden innan de når fullmäktige och det tv-sända sammanträdet.
