Överraskningarna i söndagens val?
Var det någonting som inte var väntat med söndagens val?
Att Sauli Niinistö skulle väljas om som president var klart långt på förhand. Grattis!
Att folkomröstningen i kommunerna skulle resultera i ett ”ja” var också väntat. Här var Sund överraskningen med ett milt ”nej”.
Om du får frågan om du vill fortsätta bestämma själv över ditt liv, vad svarar du då? Det mest sannolika är ”ja”, inte sant? Alternativet, vilket det än är för det anges inte, uppfattas som något slag av förmyndarskap.
Och det är precis det invånarna i Brändö, Eckerö, Hammarland, Saltvik, Sund och Vårdö har ställts inför. En ja-nej-fråga utan alternativ kan ge bara ett resultat om inte den som får frågan själv har tagit reda på mer.
Det som är rätt uppenbart är att många ålänningar tycker det skulle räcka med färre kommuner än i dag. I en pejling som Nya Åland gjorde 2013 var fördelningen jämn mellan alternativen en kommun, tre kommuner och 16 kommuner, ca en tredjedel var, med en svag övervikt för 16.
Vid en motsvarande pejling i höstas, när landskapsregeringen kom med förslaget fyra kommuner, var resultatet mer otydligt. En majoritet på 55 procent ansåg att förslaget var dåligt, men med det tog man inte ställning för nuläget. En del tyckte precis som några år tidigare att en kommun är bäst.
Men självfallet tänker många sig att eventuella ändringar skall gälla andra, inte en själv.
Söndagens folkomröstning i sex kommuner, vad säger den? Att i två av kommunerna orkade hälften av invånarna rösta. I de övriga var det färre, detta enligt preliminära siffror. De som inte röstar struntar i hur det blir, skall man tolka det så?
Det betyder att landskapsregeringen har fullmakt från en majoritet i de här sex kommunerna att fortsätta med kommunreformen. Ta Brändö med överlägset mest ja-röster som exempel. Hälften av invånarna röstade. Av dem röstade 90 procent för att fortsätta som nu. 90 procent av hälften är mindre än hälften, inte sant?
En annan tolkning, som antagligen är den de flesta gör, är att en klar majoritet inte vill att just deras kommun går samman med någon eller några andra. Man menar att de som inte röstar får skylla sig själva och finna sig i det andra beslutar. Vilka är ”andra” i det här fallet?
Litet synd är det att man inte kunde vänta tills det finns alternativ och helst någon beskrivning av eventuella konsekvenser, för det är knappast sannolikt att folkomröstningarna görs om senare i år.
Presidentvalet så, Vad nytt? Möjligen att ålänningarna inte röstade ”svenskt” i den omfattning man brukar. Elisabeth Rehn (Sfp) fick i tiden 80 procent av rösterna på Åland. Sauli Niinistö fick nu i stort sett lika mycket röster på Åland som i resten av landet. Tvåa blev Pekka Haavisto (grön), som tog hem valet på Åland för sex år sen när favoriterna Eva Biaudet (Sfp) och Paavo Lipponen (S) hade fallit bort inför andra omgången.
Var det kanske den effekten som nu satt kvar när Haavisto på nytt blev tvåa på Åland? Det ”naturliga” valet hade varit Nils Torvalds, som kandidat för Svenska folkpartiet. Vill ålänningarna möjligen ha honom kvar i EU som förkämpe för åländska frågor? Eller var det hans engagemang för Nato som skrämde bort väljarna?
Så värst stor roll spelar det inte, eftersom ingen av kandidaterna hade någon chans mot sittande presidenten. Dessutom var söndagens val historiskt. Det var första gången som det inte krävdes en andra valomgång för att utse president.
Men så har vi inte heller haft fler än fem val sedan systemet med direkt folkval infördes. Och på Åland har faktiskt en president en gång tidigare valts redan i första omgången. 2006, när Tarja Halonen ställde upp för återval, fick hon nästan 70 procent av rösterna på Åland i första omgången och drygt 67 i andra. I och med det har hon faktiskt slagit Niinistö i popularitet som president på Åland.
Efter sex år med Niinistö har väljarna på Åland dragit slutsatsen att de kan leva tryggt med den omvalda presidenten såvitt det gäller frågor där presidenten har ett avgörande inflytande. Bra så.
