Överlever ÅLD nästa val?
Stephan Toivonen kom in i lagtinget med hjälp av sin främlingsfientliga propaganda. Men ju längre in i mandatperioden vi kommer desto mindre talar han om hjärtefrågan.
Hur reagerar väljarna på det?
Stephan Toivonen valdes in i lagtinget för att han var emot att Åland ska ta emot flyktingar. 502 personer röstade på valmansföreningen Åländsk demokrati (ÅLD)
Nu har nästan halva mandatperioden gått. Men ju längre in i mandatperiod vi kommit, desto tystare har Stephan Toivonen blivit kring sin hjärtefråga. I stället har han drivit på frågor som han inte alls tog upp i valrörelsen.
Mest energi har han lagt på debatten om att legalisera cannabis. Han har vevat i frågan om vindkraftverkstöden och utmärkt sig som en motståndare. Han har ansett att den ryska gasledningen, som svenska politiker sade nej till, kunde gå via Åland. Han har ifrågasatt åländska kvinnors rätt till abort.
I Toivonens senaste insändare kommer ett nytt tema upp. Nu ifrågasätter han klimatförändringen. För att underbygga sin poäng hänvisar han till ett nätverk ”Klimatsans”.
Personerna bakom nätverket är kända för sin klimatskeptiska hållning. Det totalsågar FN:s klimatpanel IPCC och litar endast på ryska uppgifter som antyder att klimatet blir kallare. Nätverket ser klimatfrågan som ett alibi för att omfördela världens resurser och åstadkomma en global planekonomi. De kallar det kryptokommunism och vill rädda världen från en sådan utveckling (medievärlden.se 27.9).
Någon lokalpolitisk fråga där de åländska lagtingspolitikerna verkligen kan göra skillnad har han inte engagerat sig i på allvar.
Någon alliansbyggare har han inte heller visat sig vara, utan fortsatt den provokativa linjen.
Någon ideologisk bas eller röd tråd finns inte, även om partiet på pappret utger sig för att vara värdekonservativa. Det till synes enda gemensamma faktorn för de teman och ståndpunkter som Toivonen väljer verkar vara att han vill vara kärringen mot strömmen.
Den som rör sig främlingsfientliga och högerextrema kretsar på nätet kan dessutom notera att de teman Toivonen väljer att ta upp också diskuteras flitigt i de här grupperingarna.
Bristen på en gemensam vision tär på partiet, trots att de bara är fyra medlemmar. Förra vintern meddelade Toivonen att Nils Manelius lämnar partiet. Det fanns en uppenbar irritation mellan dem.
Anledningen var att Toivonen och Manelius har två olika visioner för partiet. Medan Toivonen försöker bredda partiet anser Manelius att man bör håll sig till att vara ett främlingsfientligt enfrågeparti. Manelius konstaterade själv att han antagligen skulle passa bättre i Obunden samling.
Efter två år är det därför motiverat att fråga hur nöjda Åländsk demokratis väljare är?
Fick de 502 väljarna vad ville ha?
För att det inte ska råda någon tvekan: Det är bra att Toivonens främlingsfientliga och stundvis öppet rasistiska politik inte fått fotfäste i lagtinget. Det är bra att frågan återgå till rimligare proportioner.
Utvecklingen är Toivonens bedrift. Flyktingfrågan är ingen jättefråga på Åland hur mycket ÅLD än driver den. De övriga partierna, exklusive Obunden samling, har varit överens och arbetet med flyktingmottagandet har fungerat bra på det stora hela. Den diskussion som inledningsvis fanns i kommunerna har lugnat ner sig.
I kväll debatterar tillexempel Finströms kommun flyktingmottagande. Jämför de tongångarna med debattvågorna som gick för några år sedan.
Ur ÅLD:s väljares synpunkt är frågan ändå intressant att resonera kring. Kan väljarna känna sig nöjda med den politik som förs i dag?
Den del kan kanske acceptera utsvävningarna så länge Toivonen fortsätter driva sin främlingsfientliga agenda. Men röstar man på ett enfrågeparti är det naturligt att bli konfunderad om partiet plötsligt tar upp en massa andra frågor.
Hur stor frihet ger ÅLD:s väljare Toivonen att tolka vilka frågor som är viktiga för dem?
ÅLD:s situation påminner om hur otroligt svårt enfrågepartier har att klara sig och vara relevanta under en längre tid. Och om att den främlingsfientliga politik som partiet företräder inte har något större gehör på Åland.
