Öspel, TV-sport och gratulationer
En succé. Så beskrivs den åländska prestationen på Isle of Wight.
Öspelen är ett udda mästerskap, men den åländska idrottsrörelsen är bara att gratulera.
Årets öspel på Isle of Wight har just avslutats. Åland har representerats på bästa sätt och på torsdag ordnas en hyllningsceremoni på torget i Mariehamn. De som inte kunde följa spelen på plats ska få chansen att ta del av öspelskänslan, säger idrottsminister Britt Lundberg. I frånvaro av live-TV är det säkert en bra idé, speciellt då våren 2011 inte bjudit på några positiva nyheter för den som helst odlar sitt idrottsintresse som supporter: Yle förlorar med omedelbar verkan rättigheterna till kommande ishockey-VM, medan SVT inte lyckades lägga beslag på rättigheterna för de olympiska spelen 2014 och 2016.
Det är olyckligt på många sätt. I fallet Yle för att svenskspråkiga Lejonsupportrar inte får höra Kaj Kunnas eller någon annan kommentera hockey-VM på sitt modersmål. I fallet SVT för att den journalistiska bevakningen av OS troligtvis blir betydligt sämre i Viasat. Så har det i alla fall gått tidigare.
Vad gäller öspelen är debatten om public service, TV-sport och sportjournalistik inte aktuell på samma sätt. Kanske livesändningar blir möjliga en dag men till dess är det faktum att öspelen inte kan ses på TV också en del av deras charm. Öspelen är nämligen en ganska udda fågel, en hybrid av olika mästerskap. Resultatnivån, professionaliteten och pengarna är förstås inte olympisk. Ändå handlar det inte om motionsidrott eller det lekfulla tävlande som man kan se på Korpfotbollsplanen eller i bowlinghallen. Många idrottare är väldigt seriösa i sin satsning, även om öspelen för andra i huvudsak är en rolig grej, något som ger en extra krydda åt ett intresse.
En del soffidrottare verkar ändå provoceras av öspelen. Ekvationen är liksom svår att få ihop: ett stort medialt intresse, internationella tävlingar, hyllningsfester … och resultat som inte skulle räcka långt ens i små länders nationella mästerskap. Några öar från den västliga hemisfären som leker OS?
Nja, jämförelsen med exempelvis OS inte är riktigt meningsfull, även om mycket av spelens ideal och kosmetika lånats från det hållet. Att resultaten inte är jämförbara är sedan en självklarhet som ger upphov till en del fällor om man vill stirra sig blind på den saken. Å ena sidan är resultatnivån – som ju i idrott ofta kan mätas på mycket konkret sätt – sådan att översvallande lovord lätt får ett löjes skimmer (om de är uppriktiga) eller att de förvandlas till nedlåtande klappar på idrottarnas axlar (om de inte är riktigt uppriktiga).
Grejen är förstås att öspelens relevans ligger någon annanstans. Internationaliteten är faktiskt viktig, trots att den är kraftigt begränsad. Och att tävla på en nivå där en stor del av truppen har chans att knipa medalj skapar förstås en vi-känsla som annars är svår att uppnå. Dessutom: Ingen brukar klaga på att det finns en finsk nationellt fotbollsliga även om man nog kan skaffa storbilds-TV och betalkanal och se betydligt bättre europeisk fotboll. Öspelen har dimensioner som, de mätbara resultaten till trots, inte kan ersättas av stortävlingarna.
Den åländska idrottsrörelsen är egentligen bara att gratulera. I och med öspelen har åländska idrottare en tillgänglig internationell arena som deras kollegor på fastlandet runtomkring saknar.
Grattis till det. Och grattis till alla medaljer.
