Öppenhet – också när det gäller pengar
Skattetoppen, listan över de som tjänar mest, är lika uppskattad som omdebatterad. Frågan kokar förstås ner till vad vi anser vara allmän information och vad som hör till privatlivet.
Vi måste kunna prata om pengar.
I år har närmare 4 600 finländare med en inkomst över 100 000 euro ansökt om att slippa vara med på listorna som vi kallar skattetoppen. På Åland är det 29 personer som annars hade uppfyllt kraven på en inkomst på minst 100 000 euro som har ansökt om att slippa vara med. Uppgifterna är fortfarande offentliga, det är bara i skatteförvaltningens sammanställning man slipper figurera.
I en intervju med Hufvudstadsbladet uppger Noora Kontro, överinspektör vid Skatteförvaltningen, att den vanligaste orsaken är oro för att den personliga säkerheten äventyras om uppgifterna når offentligheten. Också hälsoskäl, familjeskäl och jobb anges som orsaker till varför människor inte vill ha sin beskattningsbara inkomst i tidningarna.
Redan ifjol gavs möjlighet att söka dispens, vilket ungefär 200 personer utnyttjade. I år är siffran alltså mångdubbelt högre. Orsaken är skattemyndigheternas tolkning av den europeiska dataskyddsförordningen GDPR. Flera medier har besvärat sig över skattemyndigheternas tolkning av GDPR och frågan väntar på ett avgörande i förvaltningsdomstolen.
Flera av landets tidningar har i protest valt att inte publicera listan över höginkomsttagare. Eftersom listan inte är fullständig ger uppgifterna en felaktig bild, resonerar Kaius Niemi, chefredaktör för Helsingin Sanomat.
Niemi är i gott sällskap. Att utan undantag publicera sammanställningen över de som tjänar bäst har fortfarande stöd bland allmänheten, i alla fall enligt en enkät som Yle har låtit göra. Yle-enkäten visar att 47 procent av de svarande anser att samtliga höginkomsttagare borde publiceras på listan, medan 38 procent tycker att det är bra att man kan begära att lämnas bort.
Man kan förstås fråga sig varför medierna alls behöver publicera skattelistorna. Inkomster har länge, av många, ansetts vara en privat angelägenhet.
Syftet med publiceringen är förstås inte att visa vad grannen tjänar, eller att peka på enskilda individer. Allmänintresset finns i att se mönster. Men för att se mönster behöver man först titta på de enskilda delarna. Till exempel går att se i årets åländska skattetopp att över 80 procent är män, den största gruppen är födda på 60-talet. Att skatteuppgifterna är offentliga, och offentliggörs på ett överskådligt sätt, ger ett samhälleligt lackmustest över vilka som premieras och vilka som inte gör det. Det ger en bild av inkomstfördelningen och är således betydelsefull i debatten om hur vi vill forma vårt samhälle.
Ett öppet demokratiskt samhälle bygger på transparens. Öppenhet minskar risken för korruption och ökar den mellanmänskliga tilliten. Finland brukar placera sig högt på listor som mäter avsaknad av korruption, tro på demokratiska funktioner och självupplevd lycka. Att vi kan visa, istället för att spekulera i, hur samhällskontraktet efterlevs är en bidragande orsak till detta. Det är något vi inte kan ta för givet.
I en intervju med Hufvudstadsbladet säger Klaus Helkama, professor emeritus i socialpsykologi vid Helsingfors universitet, att det mellanmänskliga förtroendet minskar. Hemlighållandet av beskattningsbar inkomst är en del av en global trend där tilliten till andra människor och till samhällets institutioner sjunker. Norden klarar sig relativt bra, här finns en stabil grund för att vända trenden med den sjunkande tilliten, menar Helkama.
Vi pratar av tradition inte om pengar. Däremot är pengar avgörande för samhällsbygget. Samma Yle-enkät visade också att majoriteten upplever att de får valuta för sina skattepengar. Vi har en tilltro till systemet, en tro på att alla är med och betalar och att våra politiker använder skattepengarna på ett sätt som kommer oss till gagn.
För enskilda individer kan det förstås kännas olustigt att se sin inkomst i tidningen, men ett öppet samhälle måste vara öppet. Också när det handlar om pengar.
