DELA

Öppen dialog om vården nödvändig för personalen

När det gäller offentligt finansierad vård är det alltid guld att tala och silver att tiga. Det betyder inte att man ska bryta tystnadsplikten, men inte heller gömma sig bakom den.
Vad är sanningen om missbrukarvården på Åland? Är den urkass, otillgänglig och otidsenlig, eller är den i toppklass, snabb och resursstark?
Svaret varierar beroende på vem man frågar, och det varierar starkt.
Många anhöriga och klienter är kritiska. Många säger av naturliga skäl ingenting, men det finns en anhörigförening som varit särskilt bitsk i kritiken. Samma fenomen kan man se i alla diskussioner som ordnas kring drogproblematiken. Det finns många religioner inom vårdsvängen, alldeles särskilt inom de sektorer där man vårdar människor för olika typer av missbruk.
Olika inriktningar bekämpar varandra intensivt, låter förstå att de brister katastrofalt i empati och engagemang, i metodik, i insikt om vad missbruk egentligen är.

De mest frälsta är inte sällan nyktra/rena tidigare missbrukare som hittat sin väg ur beroendet, eller desperata anhöriga i behov av en syndabock och en framtid.
Låter det hårt? Förvisso är det det. Det beror på att alkohol- och drogmissbruk är så desperata sjukdomar, och på att desperata människor tar till desperata medel.

Frågan är, hur ska den samhällsfinansierade missbrukarvården överleva i denna häxkittel? I tisdagens och onsdagens Nya Åland berättar vi att bägge två ungdomsbehandlare vid missbrukarvården sagt upp sig. Missbrukarvårdens verksamhetsledare Birgitta Wahlsten hänvisar till den hårda pressen från anhöriga och media som en avgörande orsak.
Det kan man förvisso sympatisera med. Den åländska offentligheten är tuff och granskningen är hård. Samhällsdebatten har i flera omgångar fokuserat på drogproblematiken, och då har också kritiken kommit fram. I de flesta fall dock balanserad med beröm och uppmuntran.

Det finns ingen möjlighet, ingen alls, för en lokaltidning som Nya Åland att stoppa kritiska röster. Det betyder inte alltid att tidningen delar dem, men vårt uppdrag är att förmedla alla synvinklar. Det stora problemet för hela den sociala sektorn är att den är bunden av en tystnadsplikt som tolkas mycket restriktivt, och där man endast motvilligt och på direkta frågor lämnar ifrån sig smulor av information.
Med den utgångspunkten är det svårt att effektivt motsäga de missuppfattningar som råder annat än i intill banalitet förenklade ordalag.

Det missbrukarvården i synnerhet och den sociala sektorn i allmänhet behöver, är en klarare strategi och en bättre beredskap att kommunicera med allmänheten. Det är klart att det blir övermäktigt med negativ publicitet om man inga medel har att möta den med.
Om någonsin hierarkier är nödvändiga så är det i situationer när någon behöver ta ansvar och försvara helheten, och för det behövs skolning.

Låt mig slutligen för tydlighets skull bekräfta min tidigare uppfattning att missbrukarvården på Åland är både väl fungerande och tillräcklig. Den kritik som kommit bland annat om dålig tillgänglighet och långa väntetider är inte rättvisande, men det finns ändå människor som blir desperata och frustrerade och vars röst måste få höras.
Det är när den nödvändiga dialogen blir monolog som allt blir fel och för tungt.
Det är nödvändigt att offentligt samtala om viktiga saker. Det är nödvändigt att sätta tid och kraft på det. Se det som personalpolitik, om inte annat.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax