DELA

Omsorg eller makthunger bakom slopad garantilag?

När lagting och landskapsregering fattar beslut skall det vara till hela Ålands bästa.
När man nu tänker slopa nivågarantilagen så ökar politikernas makt. Men på vilket sätt gynnas Åland? Det hela går litet väl snabbt för att vanligt folk skall hänga med.
Vad är det värt att själv få bestämma i vilken årskurs barnen börjar läsa främmande språk mot att utkomststödet är lägre än hos grannarna? Eller att kunna sätta 90 km som högsta tillåtna hastighet på vägarna mot att avgifterna på dagis ligger 10 procent högre än på andra håll?
Kan man göra den sortens jämförelser? Nej. Men när makthavarna vill avskaffa nivågarantlilagen så handlar det om att få bestämma själv, eventuellt på bekostnad av ålänningarna sociala trygghet.

Nivågarantilagen säger att man på Åland skall ha minst samma sociala förmåner som i riket. Lagen kom till för 27 år sedan och har aldrig använts, så varför ha den kvar och bromsa sociala refomer?
Detta att lagen aldrig har använts är ett av argumenten för att man nu kan slopa den. Men där resonerar någon gruvligt fel. Lagen är inte till för att användas. Den dag man behöver plocka fram den har något gått snett i beslutsfattandet. Det är så den fungerar, som en garanti för att det inte fattas dåliga beslut.
Lagen stiftades för att en majoritet i lagtinget, företrädande en majoritet av befolkningen, ville vara säker på att beslutsfattarna inte skulle försämra för befolkningen när makten ökade i och med den självstyrelselag som då bereddes.
Man kan hålla med om att den inte andas stort förtroende för våra makthavare – men är det makthavarnas sak att klandra folket för det? Borde man inte hellre titta sig i spegeln?

Den utlösande faktorn just nu är barnomsorgslagen. Om vårdlediga föräldrar inte får ha minstingens äldre syskon på dagis så blir det sämre än i riket. Men lagen som sådan är bra, den medför också förbättringar i flera avseenden. Så hur skall plus och minus räknas?
Majoriteten anser tydligen att det inte går att räkna ihop fördelar och nackdelar och se om det väger någorlunda jämnt. Istället måste man jämföra detalj mot detalj och på ingen enda punkt får det vara sämre villkor på Åland.
Om dagiset är gratis, grupperna små, ledarna dubbelt fler än på andra håll men barnen blir utan dessert, då är det sämre än i riket och ett brott mot lagen? Vilken domstol skulle anse det?
Men ingen domstol skall få titta på frågan. Demokratiska beslut på Åland skall inte bedömas av statliga domstolar, skrev lagtingets vice talman Gunnar Jansson (Lib) i sin inbjudan till diskussion om garantilagen.
Resonemanget som sådant kan man hålla med om. Om en domstol (finns det annat än statliga i landet?) kan upphäva ett beslut fattat av ett parlament så har domstolen större makt än parlamentet. Så skall samhället inte se ut.
Å andra sidan hördes det väldigt få klagomål från åländsk sida när Högsta domstolen i tiden knäppte riksdagens grundlagsutskott på näsan för att lotterilagen stred mot självstyrelselagen. Så allt är inte bara svart och vitt.

Det är möjligt att våra beslutsfattare till varje pris vill bli av med garantilagen. Den inskränker deras makt. De kan inte stuva om efter förgottfinnande. Och precis så var det tänkt.
I annat fall kunde man vänta och se. Det är nämligen inte bara på Åland som kommunerna tycker det blir dyrt med den subjektiva rätten till dagvård. Också på rikssidan diskuterar man det rimliga i att småbarn med vårdlediga föräldrar skall ha heldagsplats på dagis.
I väntan på att något händer också där kunde man kanske ha kvar rätten till heldagsplats. Det kostar en del, men inte förtroendet.
Om sedan inget händer på rikssidan så tar man upp frågan på nytt, gärna så att den kan finnas med inför ett val. Om ingen reagerar så har bedömningen varit riktig och lagen kan slopas.
Och då hinner man förklara varför lagen inte behövs. Nu får man intrycket att förändringen skulle smygas igenom.

Harriet Tuominen

harriet.tuominen@nyan.ax