DELA
Foto: Stefan Öhberg
I en redan krånglig regeringsbildning underlättar det inte att Centern får och förlorar ett mandat på en och samma vecka. Kan Thörnroos och co verkligen räkna med Anders Erikssons uttalade stöd om han också behöver vara Ålands framtid till lags under en övergångsperiod?

Ombytligt värre?

Knappt en vecka efter att Anders Eriksson bytte till Centern meddelade han att han går tillbaka till Ålands framtid.
Regeringsbildningen har nu tagit cirkusartade svängar.

Det var enligt Eriksson själv ”tekniska problem” som föranledde att han inte kunde stanna hos Centern, det parti han bytte till åtta dagar efter det stod klart att han skulle inneha Ålands framtids enda mandat i lagtinget. I fredags kungjorde han på Centerns gruppmöte att han går tillbaka till Ålands framtid.

Men enligt Centerns partiordförande Veronica Thörnroos stöder han fortsättningsvis Centern rent ideologiskt. Planen är alltså att han på sikt ska bli centerpartist.

Ännu på lördagskvällen hade dock ÅF:s egen partiordförande, Pia Eriksson, ännu inte informerats om att man får tillbaka sin guldgosse – om så än på låns.

Vad som först var ett okonventionellt, och oväntat, politiskt drag håller nu på att förvandlas till en fars.

Om man dristar sig till att byta partisympatier, efter att man nyligen svept in för att rädda det parti man själv varit med och startat, då tycker man ju att man borde ha rett ut alla teknikaliteter innan det basuneras ut för världen. Men så är inte fallet i den senaste förvecklingen i ÅF-C dramat som utspelat sig den senaste veckan.

Efter att Anders Eriksson håvade in 184 röster för Ålands framtid och kammat hem ett mandat för partiets räkning så sade han att han inte ville vara en ”enmansgnällgåbbe” och gick över till sin politiska vagga, tillika valets storvinnare – Centern. Där togs han emot med öppna armar och Ålands framtid uttalade sig allt för lättvindligt och kan tyckas – mjäkigt – om sin tidigare grundares avhopp.

Men Eriksson sitter som vice ordförande i European Free Alliance för Ålands framtids räkning och det blev tydligen ett praktiskt problem i övergången från framtidare till centerpartist. För att säkerställa att Ålands framtid inte blir lidande vare sig administrativt eller ekonomiskt så drar han alltså i nödbromsen.

Men hur blir det med lidandet gällande väljarförtroende?

Ålands framtid led redan av avhoppet av en frontfigur samt förlusten av sitt enda mandat. Risken är nu att man kommer lida i ren självaktning genom att tillåta Anders Eriksson att hoppa tillbaka in som gubben i lådan i väntan på att få bli en riktig centerpartist.

Här är det också intressant att fundera över hur kommunikationen mellan Eriksson och Ålands framtid egentligen ser ut. Bägge parter sa att de samtalat innan Eriksson aviserade sitt partibyte, men i den andra kovändningen så har Eriksson till synes agerat på eget bevåg. Utan att ha diskuterat med partiordförande antar han alltså att han komma tillbaka till ÅF tills att han rent praktiskt kan gå dit han verkligen vill.

Det var många ögonbryn som höjdes när Eriksson utlyste att han skulle byta partibeteckning. Det går bara att spekulera huruvida han skulle fått lika många röster om han från början ställt upp för Centern, där det finns flera andra röstmagneter, som han fick som ”återvändande veteran” till ett svajigt Ålands framtid. Men han är ingalunda ensam rent historiskt om att hoppa över partigränsen och även om det fälldes en del syrliga kommentarer om tidpunkten verkar Erikssons tilltag inte väckt någon desto större storm av ilska bland väljarna.

En del tyckte kanske det var fräckt medan flera ansåg det vara resonligt eller till och med förståndigt. Men förståelsen kan börja tryta när det kommer ånyo besked, inte ens en vecka senare, om att bytet blir framflyttat på obestämd framtid.

Anders Eriksson bränner alltså inte bara Ålands framtids politiska kapital, utan även sitt eget. Tillika kanske lite av Centerns också.

I en redan krånglig regeringsbildning underlättar det inte att de får och förlorar ett mandat på en och samma vecka. Kan Thörnroos och co verkligen räkna med Erikssons uttalade stöd om han också behöver vara Ålands framtid till lags under en övergångsperiod?

Många frågor, och förvirrande sådana, i en kritisk tid av politiskt byggande. Vi kan i dagsläget bara spekulera i hur pass mycket det tär på det politiska förtroendet bland ålänningarna. Till Ålands Radio säger Veronica Thörnroos ”Det här är ju politik, så här är ju allting möjligt”. Men det betyder inte att allt som är möjligt går hem bland väljarna.