Om konsten och pengarna
Det finns en smygande attityd att konst och kultur är lyx. Bilder, böcker, musik och teater anses inte vara nödvändigt.
Vi är ense om att sjukvård och skola skall betalas av alla gemensamt, men när det kommer till konst tycker allt fler att den skall existera på marknadens villkor. ”Låt dem som vill ha den betala för den.”
Nyckelorden är produkt och försäljning. Konsten har blivit ett objekt. I kampen mellan immateriella och materiella värden står sig konsten slätt. Konstens värdesystem är väsensskilt. Den antyder att det finns något mer än den materiella världen erbjuder och konsten kan i bästa fall vara en förmedlare av detta.
När vi läser en roman, går på konsert eller teater, ser en konstutställning får vi äntra nya världar. När vi läser Shakespeare är det inte primärt för att lära oss mer om det elisabethanska England utan för att lära oss något om oss själva.
Trots konstens mångfald håller den skarpt i fokus det som den materiella världen förnekar – kärlek och fantasi. Konsten skapas av båda; en passionerad kärlek till arbetet i sig självt, som om inget annat funnes och en föreställningsförmåga som förmår skapa något helt nytt av disparata enheter. Konst skapas inte av statliga program, riskkapital eller skräpaktier. Konst skapas när någon lyfter penseln, sätter sig vid pianot eller tar en klump lera och förvandlar den för evigt.
Konsten erbjuder en osäker avkastning. Växelkursen är energi mot energi, intensitet mot intensitet. Tiden vi spenderar på konst är tiden konsten spenderar på oss. Det finns inga korta sammanfattningar, inga snabbkurser eller genvägar, bara erfarenhet. Konst kan förändra liv och samhälle, men den är ingen quick fix.
Det konsten kan göra är att pressa fram ett begär efter det autentiska, efter sanningen om oss själva och våra liv. De sanningar som i vanliga fall ligger kvävda under den 24-timmars kriszon vi kallar det verkliga livet.
Konst kan aldrig produceras på löpande band i massupplaga. Den kan säljas för hisnande summor och bli rikemanstroféer, men det är inte konstens syfte eller natur. Om det monetära systemet skulle kollapsa skulle konsten fortsätta.
Författaren Milan Kundera skriver i ”La lenteur” att det sätt vi berättar nutidshistorien på motsvarar en jättekonsert där Beethovens 138 verk presenteras genom att spela bara de första åtta takterna i varje stycke.
Det finns i dag bland barn och unga ett stort sug efter berättelser och kulturupplevelser. Det är vuxenvärlden som har till uppdrag att förmedla det åt dem. En allt större utmaning när den gemensamma lägerelden ersatts av mobiltelefonens kalla sken. När kommunikationsföretagens logaritmer specialanpassar underhållningsutbudet för varje enskild individ finns risken att vi förlorar den gemensamma berättelsen.
Varför brände Hitler böcker? Varför vägrade Franco att visa Guernica? Varför skickade Stalin författare till Sibirien? Därför att konsten är kraftfull och konfronterande.
Den utmanar oss. Den påminner oss om alla de möjligheter vi förletts att glömma.
