Olyckor kostar pengar – dags för vägsalt?
De första halkdagarna har redan drabbat oss, det är hög tid att diskutera hur vi ska hålla vägbanorna körbara i vinter.
Debatten gick hög senaste vintern om snöröjning, plogning och – inte minst – halkbekämpningen i landskapet. Den allvarligaste olyckan inträffade i Västanträsk då en ung kvinna kolliderade med en buss. Hennes bil fick sladd och kilades fast under fronten på bussen. Bara änglavakten gjorde att hon tog sig ur vraket med livet i behåll.
På platsen rådde blixthalka, men halkbekämpningen lyste med sin frånvaro. Först när bärgningsbilen skulle från platsen kom grusbilen och gjorde den blankslipade ytan körbar.
Senast i måndags morse bildade nattens fukt ishinnor på kalla vägbanor och flera singelolyckor inträffade när folk på väg till jobbet eller skolan överraskades av det förrädiska väglaget. På få ställen, om ens något, fanns det sand eller grus.
Så här kan det förstås inte fortsätta. Olyckor kostar pengar, inte bara för den som drabbas av kostsamma bilreparationer, utan också för samhället. Många får föras till sjukhus för undersökningar, det går bort produktionstimmar när människor måste laga bilar eller står i dikeskanten i väntan på hjälp.
Allt som oftast har ”snösvängen” bra koll på vägarnas skick men, som olyckan i Västanträsk med all önskvärd tydlighet visade, fungerar inte regelverket när det ska sandas. Det halkbekämpas för sällan och för snålt.
Men framför allt halkbekämpas det fel.
Av hävd är vägsalt närmast en svordom på Åland. Motståndarna talar om att bilarna rostar, att det inte hjälper med saltet i exempelvis Sverige, att djur lockas ut på vägarna för att slicka i sig saltet.
Alla argumenten stämmer, men långt ifrån helt.
Rätt använt är saltet det bästa sättet att bekämpa framför allt blixthalkan. När temperaturen rör sig just under nollan – då är saltet det enda som hjälper. Men det är också bara då saltet hjälper. Att jämföra med Sverige är fel, eftersom Sverige använder saltet alldeles på tok för frikostigt. Där saltas det ned till temperaturer på minus 10 och lägre, och då hjälper inte saltet. Tvärt om, då skapar det en saltsörja som faktiskt är lika hal som isen själv.
Men med en eller ett par kallgrader i backen så tar saltet effektivt bort halkan. Om man använder saltet då, och bara då, gör det störst nytta. Och får vi tro forskarna är det just så våra vintrar till största delen kommer se ut framöver.
Risken för mer rost på, främst äldre, bilar finns förstås men minimeras genom en sparsam användning av saltet. Å andra sidan torde de flesta tycka att den risken är bättre att ta jämfört med risken för olyckor som ishalkan utgör.
Men borde man inte bara anpassa hastigheten efter underlaget, frågar vän av ordning. Jo, självklart. Så borde alla göra. Men det hjälper sällan i verkligheten. I måndags morse var det fin bar asfalt på de flesta ställen, men i svackor och backar blev det plötsligt blixthalt. Trafiksituationen kommer inte att bli sådan att alla kommer att krypköra för att risken finns att det kanske är halt på andra sidan nästa krön.
Allt säkerhetsarbete i trafiken bär utgå från värsta tänkbara scenario. Det är därför vi väljer dubbade vinterdäck, för de är bäst när väglaget är som sämst. Det är därför vi tar på oss bilbältet trots att vi inte tror att vi kommer krocka. Och det är därför vi borde överväga salt i halkbekämpningen när vägarna är som mest förrädiska.
