DELA
Foto: Joakim Holmström
Landskapsregeringens nya rutiner om offentliga handlingar har förvårat tillgängligheten för allmänheten occh journalisterna.

Offentlighetsprincipen är värd att strida för

Det är med offentlighetsprincipen som med det demokratin – den måste försvaras och återerövras varje dag och varje stund för att inte naggas i kanten.

Offentlighetsprincipen handlar om medborgarnas grundlagsenliga rätt till insyn i hur makten utövas och hur skattepengarna – allas våra gemensamma pengar – används. Rätten till allmänna handlingar är allmänhetens och journalisternas viktigaste verktyg och utan den rättigheten hade Nya Åland inte kunnat granska och avslöja missförhållanden på det sätt vi gjort under årens lopp, till exempel i samband med upphandlingar.

Men det är inte alltid så enkelt som det borde vara att få tillgång till myndighetshandlingar. Ett exempel från förra veckan får tjäna som illustration.

Ålands Radio publicerade nyheten om att riksdagens justitieombudsman begärt en utredning och ett yttrande av landskapsregeringen i ett ärende. När Nya Åland begärde att få handlingen av en landskapstjänsteman blev svaret nej och vi ombads kontakta JO:s kansli. Då visade det sig att en annan landskapstjänsteman dagen före hade fått klartecken av JO:s handläggare och gett handlingen till radion.

Så får det inte fungera och förhoppningsvis rättas detta nu till.

När Nya Åland begär en handling av en tjänsteman inom landskapets förvaltning uppmanas vi göra det per e-post för att begäran ska registreras och bli ett ärende. När begäran blir ett ärende blir det synligt i den elektroniska sammanställningen över inkomna ärenden som förvaltningen skickar varje dag till tidningar och radio. Det betyder att den som begär en offentlig handling inte längre kan göra detta anonymt.

Den förklaring som Nya Åland har fått beträffande de ändrade rutinerna är att det inte går att överklaga ett beslut om det inte finns något ärende. Men för det första är det ytterst sällan som ett beslut överklagas, och för det andra så gick det bra tidigare att registrera ärendet först när ett beslut överklagades. Det nya förfarandet leder till en stor mängd ärenden som förmodligen får administrationen att svälla helt i onödan.

Att landskapsförvaltningen på det här sättet avslöjar vem som har begärt vilken myndighetshandling är problematiskt. Att rätten att vara anonym kringgås innebär en uppenbar risk för att massmediernas granskande uppdrag försvåras eller till och med omöjliggörs. Det kan också höja tröskeln för vanliga medborgare att begära en handling om man inte får vara anonym.

Det enda sättet att undvika att en begäran om offentlig handling lämnar elektroniska spår är att personligen besöka rätt tjänsteman och fråga efter innehållet i handlingarna ”över disk”. Om begäran görs per telefon och besked ges direkt om innehållet bevaras också anonymiteten utåt.

Det kan ju tänkas att tjänstemännen inte är särskilt glada över arrangemanget med direktbegäran men frågan är ju vad som väger tyngst – tjänstemännens arbetsro eller allmänhetens odiskutabla rätt till myndighetshandlingar som är offentliga.

Mariehamns stad har valt en annan linje än landskapsförvaltningen när det gäller handlingsoffentligheten. Inom staden har allmänhetens rätt till information under årens lopp förenklats i stället för att krånglas till.

Den vägen bör landskapsförvaltningen också gå för att uppfylla lagens anda och mening.