DELA
Foto: Jonas Edsvik

Offentlighet utan hot kan inte bara vara en utopi

– Vi är på en mycket farlig väg om man försöker påverka domare, åklagare, journalister genom riktade trakasserier, sade justitieminister Anna-Maja Henriksson till Hufvudstadsbladet i slutet av oktober.
Att eventuellt skärpa lagen för att minska trakasserier och hot är en bra början men mera måste till för att förändra attityderna.

Det blir vanligare att domare, åklagare, poliser, socialarbetare, politiker, forskare och journalister blir hotade och trakasserade i syfte är att tysta, misstänkliggöra eller påverka beslut. Det hävdar Polisstyrelsen, Riksåklagarväsendet och tingsrätternas lagmän som i somras lämnade in en skrivelse till justitieministeriet där de uppmanar riksregeringen att skärpa lagen för att stävja hot och trakasserier.

Juristförbundet i Finland uppger att 40 procent av åklagarna och två tredjedelar av domarna har utsatts för systematiska påtryckningar i syfte att påverka deras agerande. Justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) säger i en intervju med Svenska Yle att utvecklingen är allvarlig för demokratin och rättsstaten och att det finns orsak att se över lagstiftningen gällande de här frågorna.

Hon har givetvis rätt.

För att kunna vara opartisk måste man ha rätt att slippa vara rädd. Om vissa ämnen är förknippade med trakasserier eller hot blir det lättare att undvika dem.

– Riktade trakasserier sker särskilt via sociala medier eller e-post, men också genom exempelvis ogrundade polisanmälningar eller direkta smutskastningskampanjer via fejkade nyhetssajter, skriver Svenska Yle.

På Åland är vi troligtvis mer skonade från detta än i vår omvärld. Men vi är långt ifrån immuna. Åtmistone vad gäller politiken finns exempel att hämta ur den senaste valrörelsen, tyvärr.

Förutom det generella debattklimatet på Facebook är ett av de mest uppmärksammade fallen Hållbart initiativs Simon Holmström som mitt under valrörelsen lämnade sitt uppdrag som talesperson för partiet. Orsaken var den ryktesspridning han utsattes för i anslutning till en polisanmälan.

Enligt polisen var inte anmälan riktad mot honom utan ett konto i sociala medier med namnet Simon Holmström som polisanmälan handlade om. Polisen meddelade också att ingen hade kallats på förhör och att ärendet inte är prioriterat. Det betyder att vi inte har fått några svar på om polisen ens har någon misstänkt.

Men ryktet gick och ledde till att Holmström lämnade sitt uppdrag.

Som lök på laxen avslöjade lagtingsledamot Stephan Toivonen (ÅLD) efteråt att han hade en ”plan B”, nämligen att konfrontera Holmström under någon av debatterna inför valet med dessa rykten om Holmström inte själv berättade om anmälan.

Ytterligare exempel är en åländsk hemsida som påstår sig ägna sig åt nyhetsförmedling som vid ett flertal tillfällen har ”avslöjat” eller ”granskat” politiker eller makthavare med det uppenbara syftet att misstänkliggöra dem. Dessa texter har också fått stor spridning och därför påverkat opinionen.

Vi vet också att det förekommer hot mot politiker och andra makthavare från personer via anonymiserade IP-tjänster som gör det svårt att spåra ursprunget.

Att skärpa lagstiftningen är förstås en bra start för att förändra attityderna i samhället. Men det räcker inte. En attitydförändring kräver att vi gemensamt tar ansvar för att också i framtiden säkerställa att människor vill ta sig an uppdrag som demokratin behöver.

När röken nu har lagt sig efter en intensiv valrörelse är det skäl att fundera på hur vi ska fortsätta det offentliga samtalet och hur vi ska förhålla oss till politiker, myndigheter, forskare och journalister utan att erodera vår demokrati.

Det betyder inte att vi behöver gilla alla beslut eller åsikter, men det kräver att vi har en grundläggande respekt för varandra.