DELA
Foto: Jonas Edsvik
Dagens dubbla spaning tar upp två disparata ting: de märkliga tilldragelserna i Mariehamns stadshus, samt en mutkolv till domare i USA:s Högsta domstol. Utanför den senare byggnaden står en kvinnofigur med ögonbindel, inte olik den som tsarevnan Maria Alexandrovna förseddes med förra året.

Offentliga ämbeten och tygellösa domare

Räcker det inte nu?

En spontan läsarreaktion efter gårdagens rapportering kring stadsmiljöchefen Ida Manns uteblivna fasta anställning kunde vara: Har vi inte nått peak crazy i stadshuset nu?

För utan att i övrigt ta ställning i frågan (om det alls läte sig göras) kan man ändå konstatera att turerna blivit mer än lovligt bysantinskt slingriga i ärendet. Sekretessen är hävd – men bara till hälften. Både Mann och stadsdirektör Arne Selander har dock rätt att uttala sig om vad som muntligen sagts – men bägge vägrar fortfarande. Vafalls?

Det är svårt för den som fördjupar sig i ärendet att inte höra den äkta sorgen i bägge kontrahenternas röster när de förklarar sig. Det råder inget tvivel om att saken är lika plågsam för Ida Mann som för Arne Selander och det finns ingen anledning att misstänka någon av dem för oärliga uppsåt.

Kanske är det därför bara passande att bägge deras förklaringar till varför de fortfarande inte tar bladet från munnen ändå är så …

Är ”ofullständiga” ordet vi letar efter?

Arne Selander hävdar att han inte kan berätta vilka muntliga motiveringar han lämnat till Mann och hennes ombud, eftersom samtalet inte finns inspelat. Det känns konstruerat.

Ida Mann säger å sin sida att det är Arne Selanders sak att återge vad han sagt, inte hennes. Det känns också konstruerat.

Det går att sympatisera med bägge ståndpunkterna i frågan. Man kan, med uppbådande av avsevärd välvilja, tro på att det inte gömmer sig något ytterligare i frågan som fortfarande inte kommit fram i ljuset. Stadsdirektören och stadsmiljöchefen kanske bara har fastnat på halva vägen, båda två. Fine.

Men även om så är fallet måste det konstateras, att ett viktigt inslag i grytan, förutom krav på korrekthet (i Selanders fall) eller rättvisa (i Manns fall) tycks vara prestige.

Och det är inte okej. Detta handlar om offentliga ämbeten, finansierade av offentliga medel. Allmänheten ”äger” denna fråga lika mycket som någon av de två. Och allmänheten har rätt att få veta vad som har skett.

Så, jo, vi har nog nått peak crazy i stadshuset nu.

Ut med domaren och in med Nalle Puh

USA:s Högsta domstol har länge åtnjutit ett stort förtroende bland de amerikanska väljarna, fastän domstolens utslag genom åren emellanåt varit höggradigt kontroversiella. När domstolens nio ledamöter kritiserats har det oftast handlat om att deras domslut alltför tydligt orienterat sig utmed landets politiska axel – en kritik som de senaste decenniet tilltagit både i styrka och relevans.

Den kritiken i sig har varit nog för att undergräva Högsta domstolens rykte på sistone – den federala aborträttens avskaffande förra året är bara toppen på det politiska isberget: många menar att domslutet Citizens United v. Federal Election Commission från 2010 ramponerade valsystemet genom att översvämma det med en flodvåg av lobbypengar.

Men aldrig har sådana anklagelser om rent mutkolveri uttalats om någon ledamot av Högsta domstolen som nu riktas mot Clarence Thomas. I ett föredömligt journalistiskt grävarbete har ProRepublica, en ansedd nättidning, dokumenterat hur Thomas under 20 års tid låtit sig bjudas på de mest flagranta lyxresor av den konservativa republikanske ultradonatorn och miljardären Harlan Crow från Texas.

Det handlar om veckolånga karibiska kryssningar på privata lustjakter i oligarkstorlek, resor runt jorden med Crows privatjet och långa vistelser på lyxresorts för Clarence Thomas och hans hustru Ginni Thomas (som tidigare uppmärksammats för sitt oblyga stöd för Donald Trumps vallögner från 2020 och har förhörts av kongressen för sin inblandning i försöken att få valresultatet upphävt).

Ingen av dessa gåvor i mångmiljonklassen har rapporterats av Thomas, vilket lagen föreskriver. På vilken annan nivå som helst i det amerikanska juridiska systemet hade hans beteende därför blivit föremål för en korruptionsutredning och ett troligt åtal – men, tänka sig, lagen gäller inte för ledamöter av Högsta domstolen, som också sitter på livstid.

Fru Justitia sitter staty utanför Högsta domstolsbyggnaden i Washington, med ögonen traditionellt förbundna. Lika bra det kanske, så att hon slipper se eländet.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp