DELA

Obrutet index hjälper inte alla pensionärer

Hur skall våra pensioner se ut – utöver att vara så höga som möjligt? Många ålänningar har skrivit på medborgarinitiativet mot det brutna indexet, som gör att lönerna stiger mer än pensionen.

Men en återgång till det gamla löser inte alla problem, tyvärr.
Förra socialdirektören, Röd Korsledaren och ordföranden i Mariehamns äldreråd Leif Jansson har sett till att vi också på Åland har fått en intressant och givande diskussion om pensionerna.

Läs också riksdagsledamoten Mats Löfströms insändare i dagens tidning!

Eftersom allt fler är allt friskare och lever allt längre så blir pensionärsåren en allt större del av våra liv – tills pensionsåldern höjs. Då är det av betydelse hur man lever de sista 20–30 åren av livet.

Det medborgarinitiativ som riksdagen får till behandling i höst handlar om det brutna indexet. När arbetspensionen infördes i början av 1960-talet följde pensionen i stort sett löneutvecklingen. I slutet av 1970-talet gick man in för att pensionsökningen skulle följa löneindex till 50 procent och prisindex till 50 procent. Om priserna steg snabbare än lönerna så gynnades pensionstagarna och tvärtom.

Men så blev det dåliga tider på 1990-talet och systemet bröts tillfälligt, som det sades, för att få ekonomin på fötter. Arbetspensionen reglerades till 80 procent utgående från prisindex och 20 procent på löneindex. Detta kallas det brutna indexet och det har lett till att pensionerna har halkat efter rejält i utvecklingen. Man har nämligen aldrig återgått till 50–50-index. Det vill medborgarinitiativet ändra på.

Ett löfte är ett löfte. I det här fallet ett löfte som inte har hållits. Diskussionen nu handlar om huruvida det finns pengar för reformen. Det råder delade meningar om vad som kan behövas för framtida bruk.

Men den mer känslomässiga delen av diskussionen handlar om de pensionärer, som lever under fattigdomsgränsen och som måste få det bättre. Hur många av dem blir hjälpta av ett ”obrutet” index?

De flesta med riktigt låga pensioner är gamla människor, främst kvinnor, som aldrig har lyft arbetspension. De lyfter folkpension kompletterad med garantipension. I något fall kanske en tia eller två i arbetspension, vilket betyder att hur man än ändrar index så får de ingenting.

De pensionärer, som lyfter arbetspension, kan få det bättre med bättre index för årliga höjningar. Ju högre pension, desto högre påslag. Matematiken fungerar så. Inget fel i det; har man haft någorlunda drägliga inkomster i arbetslivet så skall man kunna fortsätta på i stort sett samma nivå som pensionär.

Som det är nu halkar pensionen efter för vart år som går, åtminstone så länge lönerna stiger snabbare än priserna. Vilket visar på en annan sak – löntagarna har under en lång följd av år fått det bättre. Hur många vill gå med på det?

Leif Jansson konstaterar i sin insändare att lönerna sedan 1996 har stigit med 90 procent och pensionerna, som alltså till största delen baseras på prisindex, har stigit med endast 47 procent.

Arbetspensionssystemet har funnits i 55 år. Det betyder att de allra flesta numera omfattas av systemet, eftersom de allra flesta har förvärvsinkomster av något slag. Den grupp som inte har arbetat inom ramen för systemet minskar med naturnödvändighet för vart år. Fattigpensionärerna är med andra ord en minskande grupp. Men det betyder inte att vi kan sopa problemet under mattan i väntan på att det försvinner av sig själv.

Hur mycket skulle det kosta att höja garantipensionen till 900–1 000 euro per månad? Och varifrån kunde pengarna tas i så fall? Kunde man tänka sig att någon del skulle komma från arbetspensionsfonderna – den nu sittande regeringen ger inte frivilligt ifrån sig någonting – eller är det förbjudet att blanda äpplen och päron?