Ny rödmylleregering en ljusning för Åland
Ett stort steg framåt i den finländska regeringsbildningen, men många kompromisser återstår.
I Ständerhuset inför det stora pressuppbådet radade Antti Rinnes (S) utvalda upp sig – De Grönas Pekka Haavisto, Vänsterförbundets Li Andersson, Svenska Folkpartiets Anna-Maja Henriksson och allra mest förvånande Centerns Juha Sipilä.
Fem partier utgör nu bitarna i pusslet om ett regeringsprogram. Klart är att Finlands politik kommer att byta kurs med en vänster-liberal regering vid rodret, men många frågetecken kvarstår.
Efter riksdagsvalet förkunnade Centern att den stora valförlusten, med 18 förlorade mandat, var finländarnas sätt att säga att partiet skulle ta plats i oppositionen. Men majoriteten av Centerns fullmäktige-, styrelse- och riksdagsledamöter tycks ha ändrat sig och vill hålla fast vid en regeringsposition.
Det talas om nya vindar inom partiet, att de vill tillbaka mot mitten, men samtidigt är det många som höjer på ögonbrynen och ifrågasätter hur partiet, efter den största förlusten på 100 år, anser sig vara regeringsdugligt. Huruvida partiet straffas eller belönas vet vi med säkerhet först om fyra år, men kommande opinionsundersökningar blir nog intressant läsning.
En rödmylleregering måtte i alla fall göra Rinne lättad. Svårare kompromisser hade ett regeringssamarbete med Samlingspartiet inneburit. Partiordförande Petteri Orpo sade sig inte vara besviken – partiet står i den ekonomiska politiken för långt ifrån SDP. Likväl kan man fråga sig om partiet ändå inte gjort sig skyldig till en strategisk missbedömning och gått ut för hårt, för tidigt i förhandlingarna.
På presskonferensen lyfte Rinne att hans regeringsbas med 117 riksdagsmandat får en bred majoritet som stöds av 1,7 miljoner finländare. Men innan vi får se en enad front väntar tuffa förhandlingar – vem får vad?
Klimat-, jordbruks- och skogsbrukspolitiken har lyfts fram som stötestenar där armbrytning väntas mellan De Gröna och Centern. Vänsterförbundet och Centern är långt ifrån ense om familjeledigheterna. För att inte tala om den ekonomiska politiken.
”Den ansvarsfulla ekonomiska rösten behövs också i Finlands nästa regering och det kan hända att det blir SFP som får bära den”, sa Anna-Maja Henriksson till Svenska Yle.
Ansvarsfull ekonomisk politik är så klart en ideologisk fråga, och inte något där SFP kan sägas bära på det objektiva svaret.
Efter fyra svåra år kan vi se en ljusning för relationen mellan Åland och riket, liksom för det svenska språket överlag. Med Svenska folkpartiet och SDP i regering har vi en klart förbättrad situation.
Ett intressant frågetecken är huruvida Ålands riksdagsledamot Mats Löfström kunde tänka sig en ministerportfölj. Till Nya Åland säger han att frågan är alltför tidigt ställd och det har han så klart rätt i.
Mer intressant är den hypotetiska frågan om Åland skulle gynnas av att ha en minister i riksregeringen. Som lantråd Katrin Sjögren uttrycker det så är det ”ett mynt med två sidor”.
Rollen som Ålands riksdagsledamot är , som Löfström så ofta själv har framhävt, speciell. Det gäller att fokusera på alla våra viktiga frågor och intressen, och det finns skäl att undra om det är möjligt som minister med särskilda sakpolitiska ansvarsområden.
Det vore kanske bättre att önska en utskottsplats i grundlagsutskottet som ofta behandlar frågor viktiga för Åland. Å andra sidan skulle en ministerpost innebära en fjäder i hatten för landskapet och mer makt för Löfström som i sin tur kunde gynna Åland.
Det är som mycket annat fortfarande ett oskrivet blad.
