Ny medieavgift blir nästa Mise-strid
Ok. Årets mest hatade förslag har lagts fram, och det är bara januari ännu.
I landskapsregeringens förslag till nytt mediapolitiskt program finns i ärlighetens namn inte så mycket att bita i. Det är mycket allmänt konstaterande om sådant som redan i dag är praxis. Där finns inget nytänkande för Ålands radio, annat än ett konstaterande att man prioriterar kvalitet framför kvantitet, och att radion får skära ner på sändningstiden om pengarna inte räcker till.
Man anger ingen riktning för en mediapolitik, man betonar ”vikten av att även Ålands radio och tv följer med utvecklingen och utarbetar nya sätt att nå konsumenterna”.
Det har väl alltid varit uppdraget? Gärna hade man hört hur detta ska göras, vilka nya vägar man vill utforska och vad som ska lämnas bort.
Det enda som är riktigt intressant och nytt är förslaget att avskaffa tv-licensen och i stället införa en medieavgift som alla hushåll ska betala. En sådan avgift skulle innebära en lägre kostnad per hushåll än dagens licens, men större intäkter för Ålands radio och tv. Den skulle betyda att alla är med och betalar, även de cirka 2.000 åländska hushåll som idag inte betalar tv-licens.
Och det kommer aldrig att hända. Inte ett valår.
Om man kommer med ett radikalt förändringsförslag som innebär nya kostnader för många medborgare, då måste man jobba väldigt hårt för att förklara varför. Man måste vara tydlig, pedagogisk och verkligen peka med hela handen. Man måste tro på sitt förslag.
Minister Britt Lundberg (C) har varken gjort grovjobbet att utarbeta ett förslag som är tillräckligt genomarbetat för att diskuteras på allvar, eller på ett övertygande sätt förklarat varför hon tror på denna lösning.
En medieavgift innehåller naturligtvis mycket mer än kostnaden för Ålands radio. Det handlar om att upprätthålla en samhällelig infrastruktur som är viktig för medborgarna och nödvändig för en demokrati. Det handlar om att genom public service-radio tillhandahålla information som är tillgänglig för samtliga medborgare, det handlar om informationsberedskap i kristider, om upphovsrättsavgifter för ett tv-utbud som majoriteten vill ha, kort sagt något som våra politiker är överens om att samhället ska finansiera.
I dagsläget är det bara de som anmält tv-innehav som betalar, och det är ju lite dumt med tanke på att Ålands radio och tv inte producerar någon tv.
Det finns två huvudsakliga problem med en medieavgift:
1. Folk vill inte ha eller tror att de inte vill ha det som pengarna går till. Att kommunicera budskapet tydligt och trovärdigt är svårt. Se bara på det monumentala misslyckandet med Mise, som i grunden är en bra sak men som folk aldrig upplevt som rättvis.
2. Det blir en tung administration och en snårskog att utreda vem som ska slippa betala, och på vilka grunder.
Det finns två alternativ; Att behålla tv-licensen i nuvarande form, eller att finansiera media-kostnaden över skattsedeln.
Licens-systemet fungerar dåligt, många låter bli att betala, och man betalar egentligen för fel sak. Systemet behöver absolut förnyas.
Finansiering över skattsedeln går bara om man sparar bort något annat, eftersom Åland inte har möjligheten att pålägga medborgarna en ytterligare mediaskatt eller höja skattesatsen för att få rum med det. Det vore alltså kostnaden för Ålands radio och tvs verksamhet i budgeten, utan några intäkter alls från medborgarna, som å andra sidan skulle få behålla sina pengar.
I grund och botten är en medieavgift en idé som förtjänar vidare eftertanke. Synd att det första steget fuskades bort med något så halvsmält som detta förslag.
