Nu blir det gruppkram i regeringen för Sannfinländarna
Finland efter riksdagsvalet är lite förstummat. Lite dagen efter. Lite som en boxare efter ett hårt slag – omtöcknad, riktningslös och rädd.
Många av oss som inte röstade på Sannfinländarna, och vi är ju trots allt i majoritet, är oroade över vad det betyder att ha ett sådant parti i maktposition, i regering, i maktens alla korridorer.
Och vi undrar varför? På Åland, på avstånd från rikspolitiken har vi inte fördjupat oss i vad Sannfinländarna står för och varifrån de kommer. Vi har koncentrerat oss på det viktigaste för Åland, svenskfientligheten och det ständiga malandet om pakkoruotsi – tvångssvenskan.
I spetsen för Sannfinländarna står Timo Soini, en vältalig, erfaren och intelligent partiledare med förmågan att tala till folk så att de förstår. Vore Sannfinländarna alla som Soini vore vi kanske mindre oroliga och mer benägna att glömma hur värdekonservativ och kategorisk karln ändå är.
I partiets djupa led, som nu alltså utsträcker sig till 39 platser i Finlands riksdag, finns människor som vill utvisa alla flyktingar, som vill förbjuda samkönade äktenskap, som vill stänga Finlands gränser och som tycker att landet ska gå ut ur EU.
När regeringsbildningen inleds är helt säkert Sannfinländarna med, allt annat vore både fel mot valresultatet och politiskt självmord för de partier som ska ta regeringsansvaret under de kommande fyra åren. Då blir det ingen lätt match för Soini att matcha sina trupper med de kompromisser man alltid tvingas till i politiken.
I dag, måndag, är det en kaxig Soini som uttalar sig om en egen agenda vid förhandlingsbordet, men det är ändå tre stora partier som ska komma överens, varav två dessutom vill ha med Svenska folkpartiet i regeringen.
De stora förlorarna i valet är Centern och de Gröna. För de Gröna i Finland har luften gått ur, och då hade man ändå en livs levande kärnkraftskatastrof att hänga upp valkampanjen på. Kanske kommer partiet igen till nästa val, när man hittar den där känslan igen av att man jobbar för en gemensam rörelse, inte för en maktapparat.
Centern, Finlands maktapparat nummer 1, blev rädda.
Partiet fick igen för sin tidigare makt och den korruption som medföljt i valfinansieringsfrågorna, man fick igen för Matti Vanhanens snöpliga avgång, men framför allt för att man inte förmådde lyssna på sina väljare och ta dem på allvar. Det är från Centern den starkaste strömmen gått till Sannfinländarna, kanske inte för att alla deras väljare är rasistiska och antisvenska, men för att ingen annan tycks ha tagit de fattiga, EU-fientliga landsbygdsväljarna på allvar.
Om man vill se valet som en kamp mellan modernitet och bakåtblickande, så var det definitivt det senare som vann. Många längtar tillbaka till ett Finland där klyftorna inte är så vida, där stad och landsbygd fortfarande fanns på samma planer och där EU inte var en del av vardagen.
Den längtan är lätt att exploatera, men svår att förvalta.
För den som vill bo i ett modernt, öppet, inklusivt och mångkulturellt Finland ser den omedelbara framtiden mörk ut. Desto större orsak att kavla upp ärmarna och börja jobba.
