DELA

Nu behövs det verkligen en språkstrategi

Det är svårt att förstå vad Sten Palmgren (till höger på den här bilden med landshövdingen Peter Lindbäck) vid justitieministeriet riktigt menar när han i gårdagens tidningen Åland säger att ”det vore bra” om de åländska tjänstemännen kunde mera finska.
”Det är inget brott mot det åländska språkskyddet om man kan lite mera finska”, konstaterar han.
Detta alltså som en kommentar till nyheten om bristen på svenska översättningar i kommunikationen med riksmyndigheterna – en grundpelare i den åländska självstyrelsen.

Det finns två sätt att se på det här med att kunna svenska/finska i kommunikationen mellan Åland och riket. Å ena sida kan man se det som en ren språkfråga. Då kan man förstås, som Palmgren, konstatera språk är något som är ”bra att kunna”. Det är naturligtvis alltid bra att kunna språk. Det finns säkert en hel del åländska tjänstemän inom landskapet som också förstår detta, att det är bra att kunna finska när man är i kontakt med myndigheterna i Helsingfors. Det är knappast någon ålänning som från högre ort behöver påminnas om att Åland hör till Finland, allra minst de höga tjänstemännen inom landskapsförvaltningen. En hög tjänsteman inom landskapsförvaltningen som får en sådan upplysning borde närmast ta det som en förolämpning.


Kommunikationen mellan Åland och riksmyndigheterna grundas i självstyrelselagen som säger att skriftväxlingen mellan landskapet och riket ska ske på svenska. Det handlar alltså inte så mycket om vad som är bra att kunna i det här fallet, utan hur man tolkar lagen. Lagen säger fortsättningsvis att Åland är enspråkigt svenskt. För att förstå skillnaden mellan det juridiska och det språkpolitiska hjälper det förstås att man förstår vilken speciell ställning landskapet har till Finland, möjligen kan det kan hjälpa att känna till historien om hur Åland blev finskt. Och det är kanske inte något som man kan förvänta sig av alla finländare.
Men Sten Palmgren är inte vilken finländare som helst. Han är inte en person som är oinsatt i Ålands speciella relation till riket. Han är föredragande i åländska frågor vid justitieministeriet. Han är alltså inte, liksom de åländska tjänstemännen, en person som behöver upplysas om vad språkfrågan innebär för enspråkiga Ålands relation till riket.
Palmgren borde, precis som de åländska tjänstemännen, ta en sådan upplysning närmast som en förolämpning. I nästa mening i citatet konstaterar han ju också att all korrespondens med Åland givetvis ska ske på svenska och att detta är entydigt.

Men är det verkligen så entydigt? Det är många frågor som inte ställs här. Vad betyder det i praktiken att det ”vore bra” att kunna mer finska? Och framför allt skulle man ju vilja veta på vilket sätt det i så fall vore dåligt, ifall finskakunskaperna saknas, nu när vi pratar juridik.
”Suomessa puhutaan suomea” (”i Finland talar man finska”) brukar finlandssvenskar få höra när de försöker få den service på sitt modersmål som grundlagen garanterar. Också det är ett argument som handlar om språk, snarare än om en minoritets lagstadgade rättigheter. Eller egentligen är det inget argument alls, utan en ren faktaupplysning om vilket språk som majoriteten faktiskt talar. Som om finlandssvenskar skulle ha glömt detta, att man är i minoritet. Som sagt, att upplysa Palmgren om detta skulle vara närmast naivt. Men citatet väcker onekligen frågor. Där finns en underton som låter oroväckande bekant: i Finland pratar man faktiskt finska.

Att det, som lantråd Viveka Eriksson (Lib) konstaterar, behövs en strategi för hur regeringen i Helsingfors sköter självstyrelsen på svenska är uppenbart. Det är snarast märkligt att en sådan strategi inte redan existerar.

Sara Othman