DELA

Norsk kapitalism i det godas tjänst

Det är pengar som styr världen, pengar som inte brukar uppfattas som särskilt ”mjuka”.
Men det finns undantag.
Råkade någon se dokumentären om norska statens aktieägarfilosofi för ett par kvällar sedan? ”Den goda kapitalisten” hette programmet och man blev avgjort på gott humör av att ta del av det.
Oljemiljarderna, som fyller de norska bankvalven, tillåts inte ligga sysslolösa, men får inte heller förslösas. Och även om de skall ge staten ytterligare ökade intäkter så satsas de inte på vad som helst.
De företag som oljefonden satsar i måste arbeta etiskt. Man ställer krav och om kraven inte uppfylls så säljer Norge bort sitt innehav. Eftersom flera har börjat titta på Norge och följa Norges exempel så är företagen mycket måna om att inte bli utslängda av Norge som aktieägare.

I dokumentären visades hur man granskade Monsantos fröodlingar i Indien. Företaget Bayer fanns också med på ett hörn.
Monsanto är företaget som framom andra tar fram genmanipulerade grödor, en högaktuell fråga. Diskussionen för och emot GMO-grödor är intensiv bland annat i Ålands lagting. Men då handlar det om odling. Här handlade det om att få fram utsädet.
GMO-plantorna måste pollineras för hand, vilket är enormt arbetsintensivt. Men i Indien finns billig arbetskraft, arbetskraft med fingrar lagom små för petgörat. Och även om Monsanto uttryckligen har förbjudit sina fröodlare att anlita barnarbetskraft så sker det fortsättningsvis. Hor en del mer, hos andra mindre.

Det är där Norge kommer in i bilden.
Med sina miljarder kan man påverka ett företag att styra utvecklingen i önskvärd riktning – i det här fallet bort från barnarbetskraft. Och man nöjer sig inte med försäkringar om att barn inte förekommer på fälten. Man åker ut och inspekterar.
Och när man ser barn på fälten så åker man hem och säljer?
Tidigare kanske, men inte nu längre. Istället har man inrättat en specialgrupp, som talar med företaget, pekar på problemen, diskuterar vad som har gjorts, vilka resultat som har nåtts och varför man inte har nått ända fram. Och som hotar med att sälja om det inte blir bättre.

Varför inte bara lägga av när man får syn på saker som strider mot de etiska reglerna?
Gör man det så har man inte längre möjlighet att påverka saker och ting inom företaget. Och då finns risken att utvecklingen börjar backa. Istället finns man kvar, pressar på i den riktning man ser som den rätta. Och förtjänar bra med pengar.
Finansdepartementet, som i sista hand beslutar om köp och försäljning, är självfallet ute efter att få avkastning på oljemiljarderna. Av dokumentären fick man intrycket att de ansvariga där var mindre intresserade än etiska rådet av att sälja ut produktiva bolag – intressena var något divergerande.
Men den goda kapitalisten fanns där hela vägen, kapitalisten Norge som hade pengar nog att ta reda på om ett företag är så ”rent” som det vill ge sken av och som med sina satsningar kunde vägleda andra.

Visst blir man glad när man ser sådant.
Och visst börjar man tänka över sina egna små besparingar – finns där bolag som har svartlistats av Norge och skall man i så fall ha dem kvar i portföljen?
En liten aktiesparare lär inte märkas, men om fler reagerar på samma sätt så får det effekt. Måste få.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax