Normer om homosexualitet har ändrat, riksdagen släpar efter
Det är alltid värdefrågorna som är de svåra och de intressanta, de som engagerar medborgare och som orsakar folkstorm.
Som det här med den könsneutrala äktenskapslagen som riksdagens lagutskott röstade ner med 10-6.
Det är helt klart att en könsneutral lagstiftning kommer, för det finns en bred folkopinion och en växande majoritet. Om inte annat så kommer problemet att växa bort, i takt med att de äldre ledamöter som inte kan tänka sig en förändring lämnar riksdagen för de yngre politiker som tycker att det är ett icke-problem som bara ska åtgärdas.
I ett nordiskt sammanhang är Finland pinsamt efter när det gäller att modernisera denna typ av lagstiftning, precis som man ligger efter i jämställdhetsarbete och nivån på diskussionen om vad verklig jämställdhet betyder.
Samtidigt är Finland ett land där man ger ut frimärken med gay-ikonen Tom of Finland oblygt homoerotiska teckningar, och där man kallar mycket omstridda queer-feministen Tiina Rosenberg till rektor för Konstuniversitetet i Helsingfors. Man räds inte det kontroversiella, så länge det håller sig på individplanet, men man har svårt att ta strukturellt moderniserande beslut.
Därför är det faktiskt så att de 160.000 personer som undertecknade förslaget om en könsneutral äktenskapslagstiftning trots bakslaget i lagutskottet redan vunnit en viktig delseger och initierat en djupgående förändringsprocess.
Det som händer när folk säger sin åsikt är att de utmanar andra med andra åsikter. I den debatt som följer, som kan vara både hetsig och besådd med monumentala dikeskörningar (som Sannfinländarnas argument att en könsneutral äktenskapslagstiftning öppnar för incest, pedofili och sex med djur), finns åskådare och åhörare.
Där börjar förändringen, i medvetandegörandet om att detta, till exempel inställningen till homosexualitet, är en fråga man kan ha olika åsikter om. När diskussion inte pågår över huvud taget är stagnationen total.
Ta som jämförelse diskussionen om våldtäkter och våldtäktsoffer, där man genom att lyfta fram och diskutera och granska frågan kommit fram till den numera rätt självklara insikten att det inte är offrets fel att hon blev våldtagen, att det inte är hon som ska skämmas, utan förövaren.
För dem som växt upp i 60-70-talet Finland, och som nu utgör majoriteten av våra beslutfattare, var homosexualitet något så märkligt och förbjudet att man knappt pratade om att det fanns. Från den tiden har vi tagit stora steg, så att även hatarna och föraktarna är bättre informerade och på defensiven, medan den normaliserande uppmärksamheten gjort att allmänheter ser på frågan med jämnmod och ett visst överseende.
Det som tidigare var norm har idag blivit marginal, och så småningom kommer denna insikt att också nå fram i vår lagstiftande församling.
I väntan på detta ofrånkomliga kan vi fortsätta påverka. Prata om det. Sök svaret på vad i hela världen staten har att göra med vilka individer som gifter sig med varann och vad de har mellan benen, annat än att den juridiska status som människor uppnår genom giftermål är lika för alla.
Den 19 juli kan du som är i Mariehamn visa vad tycker. Vi ses i Pride-paraden.
