Norge gav kärlek och terroristen förlorade
På söndag är det ett år sedan ondskan drabbade Norge. Och startade en våg av medmänsklighet.
Strax före halv fyra fredagen den 22 juli 2011 parkerade Anders Behring Breivik skåpbilen utanför regeringskvarteret i Oslo och gick skyndsamt därifrån. På vägen bort från platsen som skulle beteckna starten på den största tragedi Norge drabbats av bad han en mamma med sin flicka att ta en annan väg. Sedan exploderade det och åtta personer miste livet.
Terroristen fortsatte sedan i bil till Utøya. Väl där använde han sina vapen till att ända livet för 69 ungdomar.
Det har skrivits spaltkilometrar om attentatet i Oslo, det har livebloggats från rättegången. Ingenstans har vi kommit undan döden, människoödena och den likgiltighet Breivik visat inför sina brott. Vi har förfasats över att en människa kan skapa så mycket död, så mycket tragik och dessutom till synes utan att tveka över det rätta i att göra så. Vi har sett ett monster, men samtidigt den minsta av människor.
Norge kommer aldrig vara samma land som det var före 22 juli 2011.
Norge är ett starkare land än det var före 22 juli 2011.
Aldrig hade Breivik kunnat tro, eller begripa vad han skulle skapa när han satte samman sin bomb i ladan på gården. Han trodde folk skulle vakna av smällen, att de skulle se världen som han ser den. Att de skulle se ett land under attack från främmande kulturer.
I stället svetsades Norge samman. I stället klev hjältar fram, hjältar som i stället för att fyllas av hat och hämnd bestämde sig för att kärleken är viktigare. Den tidigare ifrågasatte statsministern Jens Stoltenberg visade upp ett ledarskap i den tyngsta av tider. Han vågade visa sina känslor, samtidigt som han ständigt erbjöd en varm famn att sörja i.
Men de största hjältarna är ändå de som överlevde och orkade komma till rättegången för att se terroristen i ögonen. Ta till exempel Ina Rangønes Libak, 22. Hon berättade med fast stämma om hur hon sköts fem gånger när hon gömde sig bakom ett piano.
”Han skjuter mig i bröstet och jag minns att jag tänker att det här skottet dör man av. Jag försökte stoppa blödningarna, men det var fem hål och jag hade bara två händer”, berättade hon under rättegången.
Ina berättade vidare om andra hjältar, de som hjälpte henne och stannade hos henne till räddningen kom, trots att terroristen fortsatte sitt dödande bara en liten bit bort.
Samtidigt som Ina berättade sin historia, för att hon tycker det är viktigt att världen får höra och att Breivik får se att hon inte gav upp, satt terroristen och fnittrade ett par meter bort.
Oavsett om Breivik döms till vård eller fängelse, till och med om han mot all rimlighet skulle frias, har han förlorat. Han lyckades inte skrämma Norge att gå ondskans väg. Hans våg av hat utlöste inte ett landsomspännande upprop mot invandring.
Norge slöt sig samman. Därför är Norge ett starkare land i dag än före 22 juli 2011. Fortfarande ett sårat, plågat land. Men starkare. Och mer kärleksfullt.
Terroristen förlorade.
