Nolltolerans, 0,2-tolerans eller dagens 0,5-tolerans?
Diskussionen i lagtinget om alkohol och bilkörning har väckt en intensiv debatt på nätet med företrädare för hela skalan, från 0,0 till 0,5.
Många påstår att vi inte får bort de grova fallen med att sänka gränsen. Det är möjligt. Betyder det att vi lugnt kan fortsätta som förut?
De flesta vuxna människor kör bil. De flesta vuxna människor dricker alkohol ibland. Alltså har de flesta vuxna människor en åsikt.
Av dem som deltar i debatten verkar de flesta hålla på en sänkning. Hur många som tycker annorlunda men avstår från att säga det vet vi inte. Det är möjligt att det väger rätt jämt här. Men det är uppenbart att diskussionen följer två olika linjer: den ena handlar om attityder, den andra om vad vi klarar.
Om attityden hos allmänheten till att dricka vin eller öl till maten och sedan sätta sig i bilen är klart negativ, då är det med säkerhet färre som gör det än i dag. Varför göra saker som folk runtomkring ogillar?
Kanske kan man med det också påverka sådana, som i annat fall någon gång framöver riskerar att sätta sig bakom ratten när de har passerat gränsen. På sikt kanske man rentav kan påverka människor med klara alkoholproblem att inte ta bilen. Någon, men knappast alla, inte inom överskådlig tid.
Så handlar det om vad vi klarar. Enligt lagen klarar vi av att köra bil med 0,4999… promille alkohol i blodet. Vi klarar av att reagera på medtrafikanter, vi klarar av att bromsa in, att väja eller vad som nu behövs för att undvika en olycka.
Men har det någonsin testats? Individuellt? Vad är det vi skall klara av, hur snabba skall våra reaktioner vara? Hur snabba är våra reaktioner i helnyktert tillstånd? Och är vi alla lika snabba?
Nej. Vi är inte alla lika snabba. Testa ett antal förare i olika åldrar, med olika lång körerfarenhet och det skall visa sig påtagliga skillnader i reaktionerna. Man kan befara att en eller flera i en grupp på hundra reagerar klart långsammare än den snabbaste i gruppen. Det är möjligt att den snabbaste i gruppen kan köra med 0,5 promille och fortfarande reagera snabbare än de långsammaste.
Man kan med fog befara att den långsammaste i gruppen inte klarar sig vidare bra med 0,4 promille. Men bryter heller inte mot lagen om hon eller han sätter sig bakom ratten.
Hur skall man ställa sig till det? Testa folks reaktionsförmåga och sätta individuella gränser för tillåten promillegräns? Och så kollar man läget vart femte år, ungefär som med synen?
Det går inte. Vi får finna oss i att en del är skickligare i trafiken än andra. De mindre skickliga tar det antagligen litet lugnare, för att hinna med, vilket i sin tur irriterar de snabba och skickliga. Där behövs definitivt en attitydförändring. Det är alltför lätt i dag att reta upp sig på någon ”bromskloss” och så kör man om i ilskan. Om det då dyker upp farliga situationer så är det bromsklossens fel, inte den omkörandes, resonerar man.
Det är en annan sida av samma sak – hur vi bär oss åt i trafiken och vilka risker vi är beredda att utsätta oss själva och andra för.
Riskerna kan aldrig elimineras helt. Frågan är om vi i vårt säkerhetstänkande skall utgå från dem som är skickligast och reagerar snabbast – de vill gärna få köra på sina villkor – eller från dem som är mindre skickliga och långsamma?
Svaret är givet, inte sant? När vi sätter gränser så måste vi utgå från något av en låg medelnivå. Konfektionsindustrin syr inte upp kläder för fotomodeller (skulle man hoppas åtminstone) utan så att de passar så många som möjligt. På samma sätt utformas trafikreglerna så att så många som möjligt överlever.
Om man tänker i de banorna är det svårt att hålla fast vid 0,5 promille som gräns för rattfylleri.
Men sänkt gräns löser inte problemen med de grova fallen. Där kanske det skulle hjälpa om de inte gång efter gång kom undan med villkorliga straff. Obligatoriskt alkolås är också en möjlighet.
Det finns alltid någon som bryter mot reglerna, men man kan från samhällets sida försöka göra det litet svårare än det är i dag.
