DELA
Foto: Stefan Öhberg
Landskapsregeringen kommer att behöva låna pengar för att klara utgifterna. Det är nödvändigt, men inte riskfritt. Från vänster Annette Holmberg-Jansson (MSÅ), Fredrik Karlström (MSÅ), Christian Wikström (Ob), Harry Jansson (C), Veronica Thörnroos (C), Torbjörn Eliasson (C), Annika Hambrudd (C) och Alfons Röblom (HI).

Nödvändigt men inte ofarligt att gå till banken

Landskapsregeringen tvingas troligtvis gå till banken för att klara ekonomin i coronarestriktionernas tid.
Det är nödvändigt, men är inte helt ofarligt.

Frågan är hur lånet ska betalas tillbaka, och med vems pengar?
Under tisdagens presskonferens meddelade finansminister Torbjörn Eliasson (C) att landskapet kommer att behöva låna för att finansiera kommande budgetar. Det är ett nödvändigt beslut. Det är ekonomisk kris, räntorna är låga och ekonomin behöver komma på fötter så snart som möjligt.

Ett lån på uppskattningsvis 80 miljoner euro ställer Eliasson i kontrast till de 170 miljoner som det övriga offentliga Åland har i lån i dag. Eliasson jämför också med riket där statsskulden uppgår till 117 miljarder euro, eller 60 procent av BNP. Och det är klart att liknelserna går hem. I jämförelse är 80 miljoner en nätt, liten summa.

Men det är ändå 80 miljoner euro som ska betalas tillbaka.

De flesta som följer politiken vet att det offentliga Åland länge har haft ett strukturellt underskott. I enkelhet kan man säga att Åland betalar mer för välfärden än de vanliga inkomsterna skulle tillåta. Det strukturella underskottet har genom åren finansierats genom extraordinära intäkter.

Det tydligaste exemplet är överskottet som kommer från Paf, men under årens lopp har den åländska kassan stärkts av många andra pengaströmmar som till exempel att Åland får en procentsats av statliga utförsäljningar och att Åland tack vare företagens framgångar har lyckats dra in en hel del i samfundsskatter.

Tack vare den här typen av inkomster räcker pengarna för de offentliga utgifterna som det ser ut i dag. Däremot finns en uppenbar risk i att bygga in behovet av sådana pengaflöden i själva ekonomin. För det finns ingenting som garanterar att sådana pengar fortsätter komma in.

Möjligheten att spara eller betala tillbaka lånade pengar minskar om man inte har råd med sina fasta kostnader. Om de extraordinära intäkterna av någon anledning skulle minska blir resultatet antingen att låna till driften eller att skära i välfärden. Inget av alternativen är särskilt lockande.

Paf är det raka svaret på frågan hur landskapet löser frågan på kort sikt. Men Paf-medel ska inte i första hand användas för att finansiera landskapets budget. Paf-medlen ska användas till föreningslivet och till tredje sektorn.

Även om det förstås är otroligt tacksamt att använda Paf-pengar i kristider så är det farligt att förlita sig på goda år i spelbranschen för att säkra den åländska välfärden, det är inte heller önskvärt.

Det kan också finnas en möjlighet för Åland att kräva ersättning från finska staten. Vad gäller till exempel sjukvården har landskapet varit tydligt med att i beslut som medför ökade kostnader så bör dessa betalas av staten.

Det går att hävda att Åland inte har kunnat påverka sin egen situation i lika stor utsträckning som självstyrelsen vanligtvis berättigar till. Det går också att hävda att Åland inte kommer att få del av statliga stöd på samma sätt som övriga i landet. Och därmed skulle man kunna förvänta sig att Åland ber staten erbjuda kompensation för de kostnader som restriktionerna har medfört.

Landskapsregeringen kommer att behöva ta ställning till i vilken utsträckning det är skäligt och i förlängningen också möjligt att kräva ersättning från staten. En sådan debatt riskerar också relationerna med riket om den inte hanteras på ett snyggt sätt.

På kort sikt klarar Åland av att gå till banken. Men de underliggande utmaningarna blir tydliga.

Det strukturella underskottet, självstyrelsen och Paf:s integritet är alla frågor som kommer att kräva en tydlig politisk debatt.