Nödvändigt med bostäder, men ligger det pengar i det?
Behövs det bostäder på Åland? Byggs det tillräckligt med bostäder i dag? Vad kan landskapet göra för att åstadkomma det senare. Om man tror att svaret på det sistnämnda är ”ingenting”, då är ju ett räntestöd för bostadsbyggande helt fel.
Både landskapsregering och lagting har på sistone diskuterat en fråga av stor vikt för landskapets utveckling, och i bägge sammanhang landat på att mer eller mindre högaktningsfullt ha olika åsikter.
Vi pratar bostadspolitik.
I landskapsregeringens tilläggsbudet för våren finns ett anslag om 150.000 euro för räntestöd för lån för 120 nya bostäder. I regeringen är det socialdemokraterna med finansminister Lasse Wiklöf i spetsen som driver på, med flankstöd från centern. Frisinnad samverkan och särskilt näringsminister Jörgen Strand är emot, med argumentet att bostäder ska byggas privat och att landskapsstöden blir en hämsko för privat bostadsbyggande.
Obundna Danne Sundman hävdar rentav att landskapsregeringens förslag är sovjetsocialism, och tycker dessutom att hyresnivån är för låg. Upp ska den, och sedan ska de som inte har råd stödjas med skattelättnader och bostadsbidrag.
Där har vi frågan i ett nötskal. Ska landskapet vara en aktör på bostadsmarknaden så är det av två skäl:
Om man tror att den privata byggföretagen uppfyller dessa två krav utan inblandning så ska man naturligtvis låta bli att gå in och rådda. Det är självklart att ett räntestöd är ett påverkningsmedel som till viss del neutraliserar marknadskrafterna, där tillgång i det ostörda fallet bara möter en kapitalstark efterfrågan. I klartext: Privat byggande blir det bara om man kan tjäna pengar på det. Det är det naturligtvis inget fel på, men om landskapets sammantagna behov av bostäder är mer pressande än att man kan vänta på den rätta lönsamheten för privat byggande, då får man lov att agera.
Den diskussion som fördes i lagtinget om behovet av en EU-notifiering känns med förlov sagt konstruerad. Nog är det väl konstigt om landskapet efter alla diskussioner som varit om kompetensläckage och EUs detaljstyrning ska fråga om lov för säkerhets skull att få göra något man anser viktigt.
Åland är förvisso ett rikt landskap, men det betyder inte att alla på Åland är rika. För många är en ägobostad en ouppnåelig dröm och hyresbostad till rimligt pris en nödvändighet. För den gruppen har de privata bostadsbyggarna inget intresse.
Man kan förvisso hävda att intresset saknas för att samhället håller hyresnivåerna för låga medelst till exempel räntestöd, men är faktiskt det värre än att låta hyrorna stiga och sedan dela ut bostadsbidrag åt dem som behöver det.
Tillgängligheten på vettigt boende till rimliga priser är något av en ödesfråga för Åland, förmodligen i praktiken långt viktigare än den så högljutt diskuterade språkfrågan. Inte så att språket skulle vara oviktigt, men så att den som vill flytta till Åland, oberoende av språk- och andra kunskaper måste bo.
Finns det inga bostäder så kan man inte flytta hit, och inflyttare vill vi ha.
