Nischa in Mat-Åland!
Gör Åland till ett ställe man vill resa till för den goda matens skull. Ja!
Men då krävs det att de som jobbar i branschen inte kallar potatis för potatis och äpple för äpple.
Det är en bit på väg.
I gårdagens tidning fanns två texter om maten på Åland. Dels familjen Antman, som ogillar att behöva åka utanför Åland ibland när de vill handla ekologiskt och därför öppnar en näthandelsbod.
Dels försöksstationens föreståndare Ulla Boman, som i ett svar på en insändare ifrågasatte om vi verkligen vill ha storskaligt lantbruk, om det är Ålands framtid.
Det storskaliga är nödvändigt om man vill odla det som alla andra odlar runtom i världen. Men måste man det på Åland? Är brödsäd det som ger pengar?
Om man går 15 år tillbaka i tiden så odlades utöver fodersäd, brödsäd, sockerbeta, oljeväxter och potatis också ärter på 29 hektar och ”övriga växter” på 1.579 hektar. 2008 hade ärterna krympt till 9 hektar och ”övriga växter” till 717, mindre än hälften.
Det sades tidigare att specialgrödor av olika slag lämpade sig särskilt väl just på Åland, beroende dels på det milda klimatet, dels på de små sammanhängande odlingsmarkerna.
Har något av det förändrats?
Nej. Men EU har kommit in och det ställer litet andra krav. Och med EU försvann i stort sett sockerbetsodlingen.
Men det finns så mycket annat. Och människorna är så intresserade. Se vilka skaror som söker sig till Öppna gårdar och till de olika marknaderna under året. Vad är det som drar? Maten, i första hand maten.
Det har sagts förut men tål upprepas; någon borde sammanställa alla de livsmedelsprodukter som tillverkas på Åland av åländska råvaror. Det blir en otrolig mängd. Allt finns inte tillgängligt alla tider på året, men det finns alltid en rad produkter att visa upp.
För länge sedan gick försöksstationen och hotell- och restaurangskolan in för att tillsammans satsa på åländska produkter. Nu verkar det samarbetet ha ebbat ut, eller så har man vant sig och märker det inte. I vilket fall som helst är det dags för nytändning, på många håll.
Om sortimentet, det totala sortimentet kartläggs så kanske det går att göra upp en plan för vad som bör kunna finnas vid vilka tider på året. Och så satsar man på det.
Som det är nu ser man spännande inläggningar, korvar, bröd, ostar och mycket annat på marknaderna, men vet inte vart man skall vända sig däremellan för att få tag på varorna.
Ålandspannkaka i all ära, men det skall mer till för att locka hit folk. I all synnerhet nu när många vill ha litet lättare = luftigare alternativ. Vem tar fram pannkakans efterföljare?
Det kanske låter tjatigt för en del, men det finns efterfrågan på ekologiska produkter. Och Åland skulle vara perfekt att göra till ett ekologiskt odlingsområde. Litet, avgränsat.
De som argumenterar för storskalighet ser till ekonomin – så knappa som marginalerna är så behövs det stora mängder för att ge pengar. Eller så något helt annat. För Åland skulle alternativet ”något helt annat” vara perfekt.
Vad vill turisterna uppleva när de kommer hit, utöver vacker natur? Någonting annorlunda. Pizza kan de flesta äta hemma, likaså GBs glass och andra multinationella produkter. För deras skull behöver man inte åka hemifrån.
Ge dem istället någonting som finns bara här. Som odlas bara här. Och som, beroende på produkt, kan tas med hem som souvenir eller present.
För att göra någonting av den åländska maten behövs eldsjälar. Det finns några matambassadörer, bland dem Michael Björklund, men det behövs så många fler.
I butiken kan vi köpa potatis, men vi kan också välja en odlares Bintje eller en annans Timo. Bra! Likaså vet vi vilken sorts äppel vi köper och vem som har odlat. Så länge vi håller oss inom landskapet.
Fortsätt på den linjen. Och framförallt, för över den till matserveringarna. Vem kastar sig i dag över den kokta potatisen på krogen? Vem har någonsin gjort det? Den finns där för att dryga ut. Och för att den är billig. Det är orättvist mot potatisen!
Satsa på åländska råvaror, tala om att det är åländska råvaror, visa en karta där man kan se varifrån fisken, morötterna, gurkorna kommer. Det kanske blir folkvandring.
Det finns problem, visst. Ojämn tillgång är ett av dem. Men om de som producerar vet att det finns efterfrågan så månntro inte tillgången då blir jämnare.
Men allt hänger på om man vill ha ett levande, särpräglat jordbruk.
