DELA

Naturbruksskolan är död. Länge leve naturbruket.

Dit for Naturbruksskolan, inte helt oväntat.
Det är en process som pågått länge, och som kanske ännu ska knådas ett varv i budgetdebatten innan det äntligen är över. Någon ändring från det föreslagna lär det ändå inte ska bli. Även om en del av centerns lagtingsledamöter skulle välja att gå emot sin egen minister i denna fråga är det svårt att tänka sig att inte en överväldigande del av oppositionen skulle stöda en nedläggning av en skola vars existens och kostnader man starkt kritiserat under det senaste decenniet.

Naturbruksskolan går alltså bort. Efter att de sista eleverna gått ut skolan 2011 (om det nu finns elever kvar så länge) finns ett stort tomt hus i bedårande vacker miljö, en lösdriftsladugård, maskiner och mackapärer samt en myckenhet diverse att fundera på. Det är nu man gärna skulle höra vad ansvariga ministern Britt Lundberg (C) och den övriga landskapsregeringen avser göra med detta.
Finns det planer för fastigheten? Vad ska man göra med de högst kompetenta och specialiserade lärare som blir friställda? Hur utnyttjar man katastrofens möjligheter till förändring, något som de flesta människor faktiskt i det längsta värjer sig emot.

Om det är något man saknar i årets extrema sparbudget, så är det just visionerna. Ok att man sparar och kapar bort döda grenar, men sen då?
Hur går man vidare?

Nedläggningen av Naturbruksskolan är en naturlig följd av en samhällsförändring som pågått flera tiotals år. Landsbygds- och primärnäringarna sysselsätter allt färre människor i allt större enheter. Den goblaliserade matmarknaden gör att det knappt är lönsamt att producera mat på våra nordliga breddgrader, men vi vill ju ändå ha den.
Inte ens de argaste belackarna av ”allt norr om bibbaklockan” vill se bara skog på åkrarna eller dricka bara importmjölk.

Eftersom denna förändring av livet på landet är så genomgripande, behövs naturligtvis också en ny syn på vilken typ av utbildning som behövs, hur stöd och rådgivning ska se ut, hur byråkratin kring jordbruket ska administreras och framför allt hur hela näringen ska utvecklas.
Det är bristen på visioner kring hur detta ska göras, och bristen på samordning mellan olika delar kring helheten som skapar de många negativa omdömena och jordbruket som en parasit på samhällskroppen.
Självklart är livsmedelsproduktion på hemmaplan viktig, bland det det viktigaste som finns.

Varför inte bjuda in till en riktig hjärnstorm, en kraftansamling kring framtiden, med den enkla frågan Vad ska vi göra nu? i centrum.
Tänk funktion, inte form. Tänk behov, inte befintliga strukturer. Nu är ett gyllene tillfälle att ur spillrorna efter det gamla skapa något med förändringskraft.

Kanske är svaret att centralisera allt som har med jordbruket på Åland att göra till ett Jordbrukscentrum. Näringsavdelningens alla tjänstemän som sysslar med jordbruk. En kursplanerare som skräddarsyr kurser enligt de behov som verkligen finns.
En utveckling av landsbygdscentret och ett mycket, mycket starkare fokus på det ekologiska jordbruket, en av få möjligheter Åland har att profilera sig gentemot det övriga Norden.

Beslutet att lägga ner Naturbruksskolan var oundvikligt, efter att man misslyckades med att hitta en helhetslösning för gymnasialstadieutbildningen i landskapet. Nu vidtar det verkliga jobbet. Kom igen.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax