DELA
Foto: Unsplash.com

Närståendevården är inte så enkel

2018 fanns 274 närståendevårdare på Åland. 110, eller 40 procent, var över 65 år. Enligt statistik från de senaste åren är i medeltal 27 procent av närståendevårdarna män.
Närståendevården är säkert det bästa alternativet för en specifik familj i många fall, men i det stora samhällsperspektivet är det inte alls oproblematiskt.

En närståendevårdare kan vara en maka eller make, en förälder, barn eller annan närstående som tar hand om och vårdar eller hjälper en person som är sjuk, har en funktionsvariation eller på grund av annan orsak inte klarar sig utan hjälp. Exempelvis kan en närstående ta hand om en minnessjuk, som med den hjälpen kan fortsätta bo hemma.

Det upplevs helt säkert som mycket viktigt av både den som vårdas och den som vårdar, men det kan ofta vara slitsamt, psykiskt och fysiskt tungt. Att vårda en anhörig kan betyda att man kan behövas dygnet runt och eftersom det är en anhörig är uppdraget något helt annat än ett vanligt (vård)arbete där man har en distans till sitt uppdrag. En del gör det här vid sidan av del- eller heltidsjobb och utöver sitt vanliga vardags- och familjeliv. Sammanställda uppgifter för hur många av närståendevårdarna som deltar i arbetslivet finns, såvitt undertecknad vet, inte på Åland.

Ersättningen till den som vårdar, om det finns ett avtal om närståendevård med kommunen, är minst 400 euro per månad. Det lägsta beloppet som betalas ut under en vårdmässigt tung övergångsperiod är 800 euro. Enskilda kommuner kan utöver det lagstadgade ge extra ersättning.

Närståendevårdare har rätt till vissa lediga dagar. I den nya socialvårdslagstiftningen, som just nu ligger i lagstiftningskontrollen, utökas rätten till lediga dagar. Det är bra och viktigt.

Närståendevårdarna gör ett otroligt viktigt och värdefullt arbete. I första hand på det personliga planet, för en person de står nära. Men också på det samhälleliga planet.

Det kan tyckas vara krasst och okänsligt att prata om den ekonomiska betydelsen av närståendevårdarnas arbete, men den är inte alls obetydlig för samhället. Att exempelvis en minnessjuk kan bo hemma ett år längre sparar stora summor för en kommun. Åtminstone i det korta perspektivet.

Men det är inte alls entydigt. Svenska Yle publicerade den 8 oktober i år en artikel där man intervjuat Ulrika Krook, socialrättslärare och sakkunnighetsjurist vid Svenska social- och kommunalhögskolan, som anser att närståendevården är en ny och växande kvinnofälla.

I den finländska socialvårdslagstiftningen som skrevs i början av 2010-talet ingår att kommunen, när det uppstår en situation att närståendevård kan vara ett alternativ, ska kartlägga om det i personens nätverk finns någon som kan fungera som närståendevårdare. Det här kommer också gälla på Åland när redan nämnda nya socialvårdslagstiftning träder i kraft.

Det problematiska är att det kan leda till en dold förväntan att den närstående ska ställa upp som vårdare, att den inte informeras ordentligt om vad det innebär att vara närståendevårdare och vad det betyder för personens liv – nu och i framtiden.

Som en del i den dolda förväntan kan också finnas oro över hur bra kvaliteten är på den vård som är alternativet (på demens- eller, äldreboendet, på sjukhuset eller i omsorgen för personer med funktionsvariationer).

Ett exempel. Om en kvinna – de flesta närståendevårdarna är kvinnor – tillfrågas om hon kan vara närståendevårdare för en förälder, betyder det att hon under en period kanske går ner i arbetstid eller helt slutar jobba – vad betyder det för hennes ekonomiska frihet i nuläget? För karriären? Och för hennes framtida pension? Lägre inkomster och sämre karriär, förstås.

Ur samhällsperspektiv är det ytterligare en människa i arbetsför ålder som inte förvärvsarbetar.

Om kvinnan hör till normen (vilket inte alla gör förstås, men det finns en norm) i det finländska samhället har hon redan varit hemma med barn under en eller flera perioder (och betydligt längre än pappan), hon har lägre lön än norm-mannen och hon tar ett större ansvar för det obetalda arbetet i sitt hem. Att också orka vara närståendevårdare under en period gör livet ännu tuffare. Hur ska hon orka?

Ulrika Krook till Svenska Yle: ”Jag kommer ihåg att jag och mina juristkollegor höll på att trilla av stolen när man i det sammanhanget (när lagen skrevs, reds, anm.) talade om att ta in kartläggandet av närståendenätverket. Vi sade redan då att här finns en kvinnofälla inbyggd.”

Finland har en sjunkande nativitet. Att vi bygger upp ett system där man kan förväntas vårda anhöriga gör inte att nativiteten stiger.

Till bilden hör också att den åländska och finländska befolkningen blir allt äldre. Fler äldre betyder fler som kan behöva hjälp. De äldre lever också allt längre. Summa summarum: försörjningsbördan växer för de som deltar i arbetslivet.

Att samhället förväntar sig att anhöriga, kvinnor, ska stanna hemma och vårda sina anhöriga är inte då längre entydigt en samhällsekonomisk vinst, varken i det lilla (med sämre privatekonomi) eller i det stora (med färre som jobbar) perspektivet.