Näringsliv kontra språk och hembygdsrätt
Åland fick sina särrättigheter i en tid då världen såg mycket annorlunda ut än i dag. Numera kan rättigheterna/ kraven ibland fungera som en belastning, men för den skull är det inte lätt att ta bort dem.
Jordförvärvsrätten, eller snarare begränsningen att mark inte kan säljas till utomstående, har ibland upplevts som besvärlig, inte minst för att markpriset sjunker när efterfrågan begränsas till de bofasta.
Men just nu är det näringsrätten som diskuteras inom såväl regeringsblocket som oppositionen.
Lantrådet Roger Nordlund (c) vill ta bort kravet på att två tredjedelar av styrelsens ledamöter i ett åländskt bolag skall ha hembygdsrätt. Det fyller inte någon funktion, anser han. Tvärtom hindrar det åländska företag att få in lämplig kompetens i styrelsen i det fall den eftersökta kompetensen finns hos folk utanför Åland.
Och visst känns det litet fånigt att ett företag som Ålandsbanken måste be om dispens för att få verka på Åland. Eller Nya Åland, som under en tid inte heller hade tillräckligt många hembygdsrätter i styrelsen.
Det finns andra företag, bortifrån, som har etablerat sig på Åland genom att till styrelsen bjuda in personer med hembygdsrätt. De har inte behövt ansöka om dispens. Så visst finns det anledning att se över detta.
För att inte ge avkall på det åländska vill lantrådet istället skärpa skrivningen om att verksamhetsspråket skall vara svenska. Trots det är han inte säker på att förslaget får fullt stöd i majoritetsblocket.
Samtidigt kommer liberalerna med sitt näringspolitiska program inför höstens val. Där får förslaget om slopat krav på hembygdsrätt i bolagsstyrelser fullt stöd. Men liberalerna vill också lyfta bort kravet att verksamhetsspråket skall vara svenska.
Det här börjar redan kännas aningen vågat, sett ur 1921 års perspektiv. Också liberalerna själva är ytterst försiktiga och försöker i en insändare förklara vad det är man avser – eller möjligen inte avser. Men budskapet är klart uttalat – man vill ge internationella företag möjlighet att etablera sig på Åland eftersom man anser att det är bra för Åland med ökad konkurrens.
Och man ställer krav på att språket i kontakterna med myndigheter och allmänhet skall vara svenska.
Ålands framtids Anders Eriksson kommenterar med att liberalerna och socialdemokraterna tävlar om vem som skall gå i bräschen för att förfinska Åland.
Det är ett högst skenheligt uttalande. Möjligen. Beroende på vad man avser med verksamhetsspråk.
Åländska företag inom byggbranschen har sedan länge tagit in underentreprenörer från riket. Vad talar dessa underentreprenörers anställda specialarbetare för språk sinsemellan? Finska är det vanligaste. Om de anställda talar finska, vad talar då arbetsledningen för språk med de anställda? Någonting annat än finska?
Vad talar arbetsledningen för språk i kontakterna med sitt huvudkontor i riket? Möjligen finska?
Vad talar huvudkontoret och arbetsledningen för språk i kontakterna med åländska myndigheter? Svenska!
Så vad avses i dag med verksamhetsspråk? Och hur såg man på saken när Anders Eriksson var näringsminister?
Den främsta orsaken till att åländska byggare anlitar finska underleverantörer är att det saknas kapacitet eller kompetens eller båda på just det området på Åland. Skall man säga nej till specialkompetens för att språket är fel. Och låta ett hamnbygge, ett brobygge, ett allhallsbygge bli ogjort i väntan på att underleverantörer i Sverige kommer med konkurrenskraftiga anbud?
Oberoende av från vilken sida man ser saken så handlar det om en balansgång. Om man inte blir beskylld för att förfinska Åland så kan man bli beskylld för att näringslivet inte får utvecklas.
Det skulle inte sitta illa med en bred överenskommelse om hur man vill ha det. Det skulle vara betydligt bättre än att försöka beskylla varann för olika saker beroende på vad som är populistiskt gångbart.
Det fanns en tid i Finland när politiker använde utrikespolitiken som vapen mot varann. Den som gjorde bort sig utrikespolitiskt var död. Det var ingen bra tid.
