”Det här är vår egna, kära butik” – så sade en av Getabodens stamkunder när Nyan intervjuade firare av butikens 70-års jubileum för två år sedan. Men för några veckor kom beskedet att det snart blir det lapp på luckan. Getaboden och Geta går ett, för många andra kommuner, bekant öde till mötes.
Förr fanns de inte bara i varje kommun utan närapå i varje by – de små, familjära lanthandlarna. Med åren har de blivit allt färre och avstånden mellan dem allt större.
På norra Åland har flera av de sista utposterna sedan länge dukat under – Kvarnbo- och Kroklundsbutiken i Saltvik och gamla Ljunggrens i Sund (även om det här senare skedde en uppskattad satsning på ersättande Knallen). Detsamma gäller också för andra ställen på Åland, som exempelvis Eckerö. Att Getaboden snart hamnar på samma lista över utdöda butiker är tråkigt, men inte oväntat.
I dagens samhälle har det blivit svårt att hitta lönsamhet i det småskaliga och nära. Det räcker med att se sig omkring för att veta att många ofta väljer den största butiken där man kan få mest för minst när det blivit dags för veckohandling. Förståeligt, framförallt i och med det rådande ekonomiska läget.
Inte heller är det givet att, väl i den lilla eller stora butiken, välja grannens odlade potatis eller en åländsk ost. Det blir lätt någon importerad variant som man inte vet mer om än att den är ätbar och som lämnar pengar över till annat, kanske till och med en shoppingresa till Sverige.
Det lokala är något som vi alltför ofta väljer bort för något billigare och bekvämare. Vad leder då det till?
Kvar längs den lilla åländska landsvägen finns det snart inte mycket, för en mjölkgård med 15 kor tar sig ingenstans i en bransch som tvingas jaga mängdrekord och kostnadseffektivisering. Inte heller kan en butik med lika många kunder per dag konkurrera med kedjornas stryktålighet och obegränsade utbud.
Där har vi hamnat i dag. Vi bor i en by utan kor som råmar och utan en butik att köpa mjölk i. Grannarna hälsar man som mest på i bilen till och från köpkomplexen nära staden. Det livfulla och gemensamma, som utgör själva pulsen i ett litet samhälle, rinner oss sakta ur händerna.
Att en butik som Getaboden försvinner innebär inte bara en för byssborna förlorad chans att ta cykeln för att köpa en limpa bröd eller att hämta ut ett paket på morgonpromenaden. Det innebär en förlust av en plats för människomöten och en stund att prata av sig. En plats där ett välbekant ansikte känner igen dig och frågar hur din dag varit. Sådant betyder mycket för den enskilda människan, men också för lokalsamhället, eftersom det skapar en känsla av gemenskap och tillhörighet.
Människor som känner varandra tar hand om varandra. I en tid med allt färre fysiska mötesplatser lever många ensamma och avskärmade från resten av världen, i synnerhet äldre. Vem ska sträcka ut en hand till dem om det inte finns ett ställe att mötas på från första början?
Vi vinkar farväl till de små butikerna och med dem en del av vår lokalhistoria. Världen förändras och det är okej – men det är också okej att det gör lite ont när den gör det.
”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv och sett människor komma och gå”, sjöng Edvard Persson om livets gång. Det har Getaboden gjort och vi med den. Nu är den tiden snart förbi och bortom horisonten väntar något nytt. Kanske kommer också en dag när små lanthandlare får goda förutsättningar att frodas igen, även om det känns långt borta just nu.
Till er som har en sådan kvar ett stenkast från huset – passa på att njuta av det så länge ni kan, oavsett hur mycket de stora och billiga kedjorna lockar. De må ha fler varor och lägre priser men de har inte bybutikens hjärta och själ.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
