När kulten möter politiken
Kanske blir 2022 året då kulten – ett extremt gruppbeteende centrerat runt en karismatisk ledare – gör comeback.
På sistone har rapporter om diverse kulter varit i ropet. Hela två tv-dokumentärer, en podcast, fyra memoarböcker och en film på Lifetime har ägnats den New Yorkbaserade kulten NXIVM och dess subgrupp DOS: en spektakulärt obehaglig sexkult kring datorprogrammeraren och marknadsföraren Keith Raniere, som 2020 dömdes till 120 års fängelse för trafficking och sexuella utnyttjanden.
En genomgång av kultism av tidskriften The New Yorker förra året (”Beyond Belief”, juli 12/19 2021) visar att de psykologiska mekanismerna bakom fenomenet är komplicerade – och i högsta grad politiskt aktuella.
Den beska sanningen är ju att metoden med ”hjärntvätt” – den sedvanliga förklaringen till kultisters dårfinkeri – enligt psykologiska experter egentligen inte fungerar. ”Deltagande i en kult inbegriper generellt ett frivilligt uppgivande av den egna självbestämmanderätten” skriver auktoriteten på området, psykiatern Robert Lifton i essäsamlingen ”Losing Reality” från 2019.
Av den anledningen kompliceras kultforskningens förhållningssätt till det egna ämnet. Utan hjärntvätten som ursäkt, hur skiljer man egentligen deltagandet i en aldrig så stollig kult från en äkta upplevelse av tro? Ett återkommande skämt i kultpsykologiska kretsar är definitionen av religion som ”en kult plus lite tid”.
Vissa hävdar till och med att det är just det frivilliga uppgivandet av den egna viljan som är den stora vinsten för kultisten, som sedan lättat följer kultledarens alla befallningar – hur befängda de än är – och slipper bekymra sig om tillvarons motsägelsefulla sanningar. Ju noggrannare man studerar kulter, desto mera ramlar offerkoftan av dess följare.
Att stolligheterna är legio i kulternas värld får man snabbt klart för sig av The New Yorkers genomgång, som vimlar av shamaner, ur-Mödrar och rymd-Fäder. Man kunde skratta åt dumheterna, men skrattet fastnar i halsen när tidskriften kommer fram till ”det mest betydelsefulla och skrämmande exemplet på kultfenomen på de sociala medierna”, QAnon.
En undersökning från 2021 visar nämligen att var femte amerikan numera tror på att USA styrs av en klick satanistiska pedofiler som dricker barns blod. (Stanna upp och smaka på detta. Var – femte – amerikan.)
QAnon skiljer sig från den gängse kulten eftersom ”ledaren” – den anonyme Q – inte existerar. Den nödvändiga personliga karisman har i stället tillhandahållits av centralgestalten i Q-mytologin Donald Trump, som med sin klassiskt amerikanska blandning av kultledare och bondfångare begärligt suger näring ur rörelsen.
Men man ska inte hacka på Trump i onödan: det kryllar trots allt av hans sort just nu. Hans andlige dvärgtvilling i öst, Vladimir Putin, har på sistone fjärmat sig från verkligheten på ett välbekant kultistiskt sätt genom att förneka att Ukraina ens existerar, än mindre att han skulle ha startat ett omoraliskt krig mot grannlandet som han dessutom är på väg att förlora. Den objektiva sanningen är ingen match för en väloljad kult.
Faktum är att psykologin numera betvivlar att våra övertygelser alls är födda ur logiskt tänkande. Istället, lyder den gängse tesen, väljer vi omedvetet ut de fakta som passar våra känslostyrda ”åsikter”. Våra världsbilder är alltså inte sprungna ur rationell analys så mycket som ur goda historier. På det sättet är vi alla, innerst inne, kultister.
Det är därför kulten är på ropet igen, inte minst som politiskt hot. De två världsblocken håller på att ätas upp av sina ”goda historier” som på sant kult-vis alltmer fjärmar sig från verkligheten. Putinister och QAnontroende har gemensamt upptäckt att klatschiga hitte-på-historier tryggar och eggar anhängarna betydligt bättre än politik.
Det är dåliga nyheter för oss alla. Kultens yttersta dröm och mål är trots allt alltid, i någon form, Domedagen. Världen vi riskerar få kommer att se ut därefter.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
