DELA

När klasskampen blir till språkhat

Kan man diskutera inställningen till svenskan i Finland som en klassfråga? Är det kanske en bättre förklaring än många andra till att läget för svenskan är kärvare nu än på många år?
Låt oss damma av gamle gode Marx teorier lite, och se om det funkar.
Mycket grovt taget resonerade ju Marx som så, att de ekonomiska förutsättningarna och fördelningen styr tänkandet, inte tvärtom. Och att konflikt (inte väpnad nödvändigtvis) mellan samhällsklasser var både oundviklig och en väg till förändring.
Nu har ju mycket av det Marx resonerade kring utvecklats på helt andra sätt, men anlägger man klassperspektivet på svenskan i Finland kan man se så mycket mer än den gamla klichén om svenskatalande bättre folk.

Till en del finns det ju fog för den fördomen. Bland finlandssvenskarna finns kapital, både socialt, ekonomiskt och geografiskt. De små städerna i svenskbygderna har mindre sjuka, lyckligare och mindre självmordsbenägna invånare, nätverken är tätare, arbetsmarknaden funkar till viss del som en skyddad verkstad.
Å andra sidan stämmer den inte alls. Många som talar svenska i Finland vet inte var Stockmanns ligger, har aldrig ägt en päls och läser aldrig Husis.

Intressantare är hur klasstillhörighet speglas i attityderna till svenskan bland den finsktalande befolkningen. Där kan man se en tydligt mer positiv, till och med omfamnande attityd till svenskan bland den välbeställda och bildade överklassen, för vilka kunskaper i svenska är något fint, och som gärna sätter sina barn i språkbadsdagis för att ge dem ytterligare en fördel i det framtida yrkeslivet.

I arbetarklassen (i sig ett komplicerat begrepp i dag), där Sannfinländarna ständigt vinner mark med sin svenskfientliga populism, känner man sig inte bara sviken av storstädernas eliter, utan också av de egna arbetarpartierna som tillåtit stora industrier i landet att lägga ner eller försvinna. Man vill inte höra att man lever i ett kunskapssamhälle och kanske borde söka jobb i Norge med sin stolpiga skolsvenska, utan köper hellre en syndabocksteori där det ursprungliga och urfinska ställs i motsats till de kaxiga och giriga svenskspråkiga fjantarna.

Ur maktlösheten, utanförskapet och marginaliseringen växer klasshatet fram, och det låter sig med bara några skickliga antydningar, en liten brasa under gamla fördomar att flamma upp till en riktig språkbrasa. Klass blir språk, och språk blir klass.
När de ekonomiska resurserna blir knappare skärps alla motsättningar, också sådana som fått vila lugnt i tiotals år. Om något kan man av de hätska stämningarna mot svenskan i Finland utläsa att de valfrihetsmässigt handikappade, de som förr var arbetarklass, har fått dett sämre, känner sig mer utsatta och utlämnade, och behöver någon att skylla på.

Analysen är förvisso grovt tillyxad, men den är universell till sin natur. Så fungerar människor. Därför är kampen för minoritetsrättigheter ständigt aktuell. Man kanske inte kan få ekonomin kickstartad, men man kan förstå och motverka det tankegods som frodas i en ekonomisk kris.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax