När katten går på råttan, borde repet var offentligt
I Ålands moderna historia, säg de senaste 25 åren, har en maktkamp pågått mellan två ekonomiska maktsfärer i landskapet.
Tydligast syns striden där den pågår inom Ålandsbanken och Ålands ömsesidiga försäkringsbolag. På ena sidan av staketet står, som vanligt, Trygve Eriksson, Göran Lindholm och Sture Carlson, medan den andra falangen representerar cirkeln kring Anders Wiklöf.
I Ålandsbanken vann Wiklöf striden, efter många, långa och bittra år.
Genom den senaste striden inom Ömsen, då styrelsen kuppade in Dan-Erik Woivalin som vd, bara timmar innan förvaltningsrådet skulle ha krävt en annan och öppnare rekryteringsprocess, vann Eriksson-falangen den här omgången.
Vad striden egentligen handlar om är svårt att säga. En skiljelinje kan utläsas i det som sägs vara ett av kriterierna för vd-rekryteringen, att vd ska ha ”fötterna i den åländska myllan”. Den linje som bland andra Göran Lindholm företrätt har varit en tämligen Ålandsnationalistisk sådan. I tiderna motsatte man sig kraftigt Ålandsbanken tilltänkta samarbete med Aktia, en process som Wiklöf-sfären drev.
Vad ska man då säga om själva proceduren? Har styrelsen verkligen tillfrågat 30 prospektiva kandidater, eller var det en siffra man bara drog till med? Varför var det så viktigt att slippa en öppen rekryteringsprocess?
Enligt den samlade expertisen på bägge sidor i striden är Dan-Erik Woivalin en kompetent person som ingalunda hade behövt hjälpas upp på sin post på detta sätt. Var det verkligen nödvändigt att så tvivel om det, genom en så sluten rekryteringsprocess?
Varför säger Göran Lindholm till Nya Åland att han genom sin nya plats i Ömsens styrelse ska ”bereda mark för fler kvinnor”? Hade det inte gått att välja in en kvinna i stället, eller är motståndet så stort att en gammal vd måste bygga väg i flera år för en kvinnofot att gå på?
Landshövding Peter Lindbäck säger i en insändare i Nya Åland och i en intervju i tisdagens tidning, att han ger upp med Ömsen, var förvaltningsråd han suttit i över 16 år. Att där finns maktstrukturer han helt enkelt inte rår på.
Detta är det ingen dununge som säger, förstås. Lindbäck har varit med länge, och ofta i opposition mot maktfalangen i Ömsen. Han är också Anders Wiklöfs man, nära knuten både till Östersjöfonden och till Wiklöfs vänkrets.
Frågan är; vem gynnar maktstriden? Varför var den viktig? För vem?
Om man inom styrelsen var så bergfast övertygad om att Dan-Erik Woivalin var den rätta personen att anställa som vd, varför vågade man inte satsa på en öppen rekryteringsprocess? Slutresultatet hade väl blivit detsamma, men utan den beska eftersmaken.
Och om icke, är det verkligen bättre för Ömsen att man fick en vd rotad i ”den åländska myllan”, vars meriter man inte vill utsätta för öppen granskning fast två stora ägare, Mariehamns stad och landskapsregeringen så önskade?
Ska man summera striden nu när själva frågan är avgjord, så är det ytterligare en plump i protokollet för Ömsen, och ytterligare en påminnelse om att regler om öppenhet och transparens är nödvändiga för att det alltid finns någon part som tycker att viktiga saker ska beslutas bakom lyckta dörrar.
