När juridiken inte har alla svaren
Högst sannolikt blir det ingen fällande dom mot den man som stod på balkongen ovanför en lekpark med lekande barn och onanerade, trots att han medgett att barn som leker gör honom sexuellt upphetsad.
Det betyder att vi här har en klar skillnad mellan ett beteende som kan bestraffas och ett beteende som enligt den allmänna rättsuppfattningen är fel och förkastligt. Var och en som har barn, och förmodligen alla andra också, förstår väl de föräldrar som närapå greps av panik när de observerade mannen på balkongen i full färd med sitt tidsfördriv och med blicken riktad mot deras lekande barn.
Frågan är – vad gör man. Dessa föräldrar agerade helt enligt regelboken. De dokumenterade, de gick till polisen, de förhöll sig korrekta och sakliga. Och de ändrade sina rutiner och liv för att försäkra sig om att deras barn inte kom till skada.
Trots det är det alltså högst osannolikt att det inte blir några konsekvenser för mannen, förutom den ovälkomna uppmärksamheten kring hans handlande. Det går inte att visa att han hade någon uppsåt att gå vidare med sitt agerande. Inga barn har sagt sig ha uppmärksammat mannen, vilket alltså betyder att brottsrubriceringen lyder Försök till sexuellt utnyttjande av barn.
Den fråga som rätten ska avgöra är om mannen enligt strafflagens 6:e paragraf ”utsätter barn som är under 16 år för en sexuell handling som är ägnad att skada hans eller hennes utveckling”.
Vad tycker en vanlig människa, om man beskriver vad som hänt? Är det rätt att en vuxen man står i sitt köksfönster och tittar på lekande barn och onanerar, med full insyn? Är det rätt att mannen utför samma handling stående på en balkong rakt ovanför lekplatsen? Är det rätt att en vuxen man blottar sig för små barn?
Kan barnen ta skada av det? Kan de bli rädda? Är det förståeligt att föräldrarna blev rädda och skakade?
Dessa saker bör kunna diskuteras sakligt, utan att man hemfaller åt den sorts pöbelmentalitet som snabbt kräver summarisk kastrering eller offentlig uthängning av potentiella gärningsmän.
Hur ska föräldrar skydda sina barn utan att överträda andras integritet, utan att föregripa ett domstolsbeslut eller göra polisens jobb. Är det offret för en handling som ska ta konsekvenserna genom att ställa om sitt liv, flytta eller leva med faran?
Jag har verkligen inga svar, men eftersom motsvarande problem funnits i alla tider, i alla samhällen, och förmodligen kommer att finnas i framtiden också, är det viktigt att lyfta katten på bordet.
Diskussionsforumet till denna ledare är öppet, och jag ser gärna en seriös och öppen debatt, men vädjar samtidigt till er som kan tänkas vilja delta. Gör det sakligt. Gör det lugnt. Gör det konstruktivt.
Berätta; hur skulle du göra om samma sak hände på din gård?
Vad får man göra i sitt eget hem, vid sitt eget fönster?
Är vi för snabba att misstänka onda avsikter hos män som inte menar något illa?
Får man som förälder agera själv, om lagen och polisen inte hjälper?
Det är svårt för en domstol att döma någon som gjort andra människor rädda för något som kan komma att hända. Men vilken förälder kunde låta bli att oroa sig, eller försöka förhindra faran?
