SÖK
MENY
När himlen förmörkas av fjärilar
Inget illustrerar kaosteori så bra som AI. Det enda man nu kan förutsäga om framtiden är dess totala oförutsägbarhet.
Nutiden minner om det förgångna och speglar framtiden – men i svårlästa fragment. Något kusligt sker just nu på bred front, men ack så stillsamt. Vi måste bege oss tillbaka ett trettiotal år i det förflutna för att förstå vad som pågår nu, och vad som kanske är på väg att hända.
Vi börjar med detta: växte man upp i Finland eller Sverige på sjuttio-, åttio- eller början av nittiotalet och utövade musik var världens ens eget ostron. En ung musiker kunde vandra mellan städernas musikbutiker och ställa sig framför anslagstavlorna; på handskrivna lappar sökte vid varje givet tillfälle ett oräkneligt antal band instrumentalister eller vokalister.
Det var en lycklig, osäker tid. Alla ”spelade i band”, en myriad unga människor ville gräva efter guld i sig själva, ständigt på väg någonstans. Landsbygdskommunernas festlokaler och städernas krogar och ungdomsgårdar kokade av uppsluppenhet varje helg; för unga musiker hägrade karriärer med världsturneer, berömmelse och reell utkomst som slutmål. Allt var möjligt, bara man kunde hitta ett lagom originellt uttryck, skapa något nytt och slå igenom.
Nå, vi snabbspolar till nuets olyckliga, säkra tid. Få spelar längre i band. Ungdomsgårdarna och festlokalerna är nedlagda eller står tomma, krogarna erbjuder bara i undantagsfall livemusik. Inga band drömmer om att ”slå”, inga skivkontrakt erbjuds längre originella okända musiker. Musiken har tvärtom utarmats och likriktats till välproducerade, intetsägande attention grabbers ihopkokade på samma fyra ackord i olika variationer.
Det är som att allt har stängt ner omkring oss. Vad har hänt?
Svar: elementär historiematerialism. Basen rörde på sig, överbyggnaden följde efter. Eller på vardagssvenska: pengarna rann i en ny riktning och allt förändrades.
För affärsmodellen förvandlades ohjälpligt när musik blev nedladdningsbar. Kopieringsspärrarna brast och ingen behövde längre betala för sin lyssning, annat än en futtig avgift till oligopolets strömningsjättar. Och när ingen köpte skivor gick skivbolagen i putten och incitamenten försvann för de unga banden att samlas, bli originella, skriva eget, spela ute. När ingen längre spelade ute försvann scenerna. Och så vidare, och så vidare. Som sagt: elementär historiematerialism. Produktionsvillkoren förändrades och kulturen med den.
Man kan invända: men gör det verkligen så mycket hur musiken produceras, och under vilka villkor?
Och man kan svara: jo, faktiskt. För utmaningen back in the day handlade om vem som kunde gräva djupast i sig själv, efter det renaste guldet. Men är det verkligen så nu? Nu, när de unga måste bli banala ”artister”, stöpta av tv-program som tillhandahåller slavkontrakt som villkor för deltagande?
Och deras låtar skrivs mer och mer av team av specialister, som optimerar sina produkter för Spotifys ”stämningsskapande spellistor”; stagnerade vattenpölar, sällan originella men fyllda av menlöst gratismaterial som duger.
För det är där pengarna finns – och allt oftare behövs inte ens riktiga artister längre. En granskning av Spotifys spellistor genomförd av Dagens Nyheter förra året kunde avslöja att 91 svenska kompositörer genom dataanalyser gick att koppla till minst 5 700 påhittade artistnamn på Spotifys officiella spellistor. Tillsammans har de släppt över 13 000 låtar på plattformen i ett det mediokras ultimata mästerskap.
Vad kan vi lära oss av detta inför framtiden? Det är här utvecklingen av AI blir akut relevant.
För AI har som bekant knäckt mänsklighetens kod och blivit mästare på just det mediokra. På område efter område kommer de flesta av oss måttligt begåvade bli kreativt omsprungna och ersatta, och det lär inte spela någon roll att mänskliga sinnen fortfarande förmår komma upp med betydligt mer originellt, nyskapande material; inte när AI-produkterna är gratis och duger.
Är inte detta det slutliga förräderiet mot de unga nyskaparna, att inte ifrågasätta och problematisera utvecklingen?
Dessutom. Den nya tekniken på ett mycket smalt område – musikens – förvandlade hela populärkulturen i grunden och förändrade i förbifarten en stor del av vår vardagsvärld. Vad kommer att hända nu när AI sveper in för att dränka de flesta av våra mänskliga uttryck med sin flodvåg av habilt skräp?
Vi har ingen aning; detta är själva tillämpningen av kaosteorins maxim: att en fjärils vingslag kan orsaka en storm över Atlanten. Så vad händer när himlen förmörkas av fjärilar?
Som sagt, vi vet inte. Men det kommer att påverka dig och dig och dig. Allt du läser, lyssnar på, ser eller på andra kommunikativa vis interagerar med kommer att påverkas när de jättelika pladderautomaterna tar över det kulturella utbudet på område efter område. För nota bene: de skriver redan mycket av musiken, manusen, reklamen och, snart nog (kanske till och med redan!) ledartexterna. Är de unga, nya kreatörernas potentiella guldgruva redan inmutad av maskinerna?
Kanske, om effekten riskerar bli lika utslätande och banaliserande som man kan befara, att det krävs ett uppror, en revolt? En ny sorts nolltolerans mot oansvarigt AI-användande?
Innan allting stängs ner omkring oss, i en alltmer oförutsägbar framtid?
Svaret är ditt, människa. Ta ställning medan någon fortfarande lyssnar.
