DELA
Foto: Unsplash.com
En ”vi mot dem” retorik är effektiv och bygger på att piska upp hat och ilska. Det ökar – inte överraskande – fördomar, aggression och fientlighet. Det riskerar också att normalisera hatbrott.

När det os(m)akliga blir rumsrent

Hatretoriken har långtgående konsekvenser, både för den enskilde individen och samhället.
Ju längre det tillåts gå, desto svårare är det att återerövra empatin och mänskligheten. Det gäller både politik och debatt.

Det var inte allt för länge sedan Nya Åland skrev en ledare om president Donald Trump, då om den seger som förutspås honom 2020. Detta tack vare bland annat ett splittrat fält av demokrater, men också på grund av att han både initierat och dragit nytta av en ny osmaklig och osaklig politik som går ut på smutskastning och hat.

Det farliga är att han sitter på en post som både anses rättfärdiga och glorifiera ett sådant beteende i mångas ögon.

Det kallas för världens mäktigaste land. I spetsen för landet går till synes världens mäktigaste man. USA:s president. En president som trakasserat kvinnor, uttalat sig rasistiskt, försvarat nynazism och förnekat klimatkrisen.

Trumps ledarskap har de senaste veckorna nått en ny kulmen i form av attackerna på fyra kongresskvinnor med utländskt påbrå. Trump har i en tweet uppmanat de fyra färgade progressiva demokraterna, Alexandria Ocasio-Cortez, Ayanna Pressley, Rashida Tlaib and Ilhan Omar, att ”fara hem”. Bara en av dem är inte född i USA.

Det ledde till ett politiskt inferno där kongresshuset och den tidigare splittrade demokratkåren unisont fördömde presidentens uttalande. Men endast fyra republikaner i huset röstade för ställningstagandet och klyftan mellan de två politiska partierna blir allt större.

Många tror att det var ett strategiskt drag av Trump att få demokraterna att ställa sig bakom de fyra kvinnorna, som av många amerikaner upplevs mer radikala än sina andra partikollegor. Trump gagnas av att demokraterna i sitt unisona försvar allt mer affilieras med de fyra kvinnorna och deras politik.

Då förstärks hans chanser att dra till sig de skaror som räds ”socialist-stämpeln” som många amerikaner skyr som pesten.

Men även om Trump verkligen är en rasist eller om han bara är en taktisk politiker, så har hans uttalanden större implikationer än bara gällande kommande valresultat.

Vid ett stormöte förra onsdagen i North Carolina, slängde presidenten ut attacker mot de fyra kvinnorna på nytt och publiken var inte sen att haka på hatretoriken. ”Sänd henne tillbaka”, skanderade massorna. Det var ett lågvattenmärke i amerikansk politisk historia. Och det kan ha våldsamma konsekvenser.

Alltsedan Trump började kampanja har han sänkt tröskeln för vad som anses rumsrent att säga i offentligheten och studier visar att det finns en korrelation av ökande hatbrott i de delstater där Trump höll sina kampanjevenemang 2016.

En ”vi mot dem” retorik är effektiv och bygger på att piska upp hat och ilska. Det ökar – inte överraskande – fördomar, aggression och fientlighet. Det riskerar också att normalisera hatbrott, eftersom offren redan har blivit avhumaniserade. Det har även en fysisk effekt. Retoriken stimulerar stresshormoner som påverkar hjärnans center för ”hot”-respons. Det gör det svårt för människor att tygla sina känslor och sitt agerande.

Att en auktoritet eldar på de här tongångarna är ännu mer effektfullt. I ett välkänt experiment utfört på 60-talet av Yalepsykologen Stanley Milgram påvisades just människors tendens att blint lyda ledare istället för att lyssna på sitt eget samvete. I testet gav vanliga människor till och med dödliga (de visste inte att chockerna var fejkade) doser av elektricitet till andra deltagare på uppmaning.

Milgram utförde sina tester för att få ett svar på hur tyskar under andra världskriget förmåddes att göra fruktansvärda saker mot sina medmänniskor. Och på tal om nazi-Tyskland så är likheterna i retorik och politik inte alltför långsökta. Enligt historikerna Claudia Koonz, som skrivit boken ”Nazist samvetet” (The nazi conscience), var ideologin attraktiv eftersom den bland annat definierade en fiende.

Hitler hörde, enligt Koonz, ”Tysklands hunger efter en regering de kunde lita på och ett nationellt syfte de kunde tro på. (…) I fraser som hans motståndare förlöjligade som tomma hörde hans följare inspiration (och) hans anhängares lista av missnöje var lång och deras ångest plöjde djupt”.

Det finns ett utbrett missnöje även idag och många som letar efter ett syfte (och en fiende) som kan stilla ångesten. Inte bara i USA, utan även hos oss.

Men ju större hatiska proportioner det missnöjet tar, desto svårare blir det att backa. Vi behöver återerövra vår förmåga att föra sakliga resonemang och bygga empati och medkänsla istället för att låta hatet förpesta både politiken och debatten. För det kan ha oanat brutala konsekvenser.