När den fria viljan blir till ett fritt fall
Coronapandemin har gett nytt bränsle till en gammal politisk debatt om frivillighet och förnuft kontra lagar och regler.
Under ett besök till vårt västra grannland häpnar skribenten över allmänhetens hantering av coronapandemin. Jo, det är precis så illa som man fått höra anekdotiskt: svenskarna trängs på barer och krogar, strosar i storfamiljer runt i matbutikerna och ger blanka tusan i munskydden i kollektivtrafiken.
Tre gånger sedan årsskiftet har arbetsrelaterade orsaker tvingat undertecknad till snabba besök i Stockholm. Varje gång verkar lokalbefolkningens efterlevnad av de frivilliga rekommendationerna ha försämrats. Sveriges smittspridning tilltar, intensivvårdsavdelningarna börjar återigen fyllas till brädden och den sjunkande dödskurvan planar ut: vad gör samtidigt svensken? Struntar alltmer att alls skydda sig, tycks det.
Folkhälsomässigt – och intellektuellt – är det beklämmande. För den politiskt intresserade finns dock iakttagelser att göra.
Det existerar en åsiktsriktning inom liberalismen som i alla lägen besjunger den rationella individens överlägsenhet. Den upplysta fria viljan vet alltid bäst, säger denna skola: därför bör statens roll i samhällsbygget minimeras och det mesta tillåtas att växa åt det håll som medborgarna naturligt strävar mot.
Det har länge varit inopportunt att hävda något annat. De senaste decennierna har tendensen över hela världen varit att undervisning och sjukvård ska underkastas privatiseringens primat och att all myndighetsutövning som naturligt går att ansa bör bolagiseras eller konkurrensutsättas. Alternativet utmålas inte sällan som diktaturvurm: ”Jaha, du vill ha det som i DDR kanske?”
Men finns det kanske nu empiriskt grundade skäl att nyansera den dialektiken något?
För det är ett faktum att det finländska sättet att hantera coronasmittan har varit överlägset det svenska. Vi vet numera att hårda restriktioner från första början, kombinerade med rigorös testning och smittspårning, får effekt. Det är vanskligt att analysera varför Sverige valde sin frivilliga väg – man kan urskilja drag av ideologi vid sidan om vetenskapen i FHM:s strategier – men det går att dra slutsatser:
Den fria individen verkar inte så mycket följa sitt förnuft som sin bekvämlighet.
Kanske är tvingande regleringar inte så dumma ändå, i vissa lägen?
Marknadsliberalismen har alltid haft svårt att försvara sina flanker när det gäller just folkhälsa. Vill man vara principfast bör ju även heroinet vara fritt tillgängligt. Socialliberalismen har i samma fråga funnit hela sitt existensberättigande: man kan inte låta den fria individen gå under bara för att hon väljer fel – vilket socialdarwinister som Spencer förfäktade.
Nutiden ger inte bara socialliberalerna rätt: den kräver också mer än välgörenhet och glesa skyddsnät av samhället.
Den svenska vården börjar bli just så nedmald av det muterade viruset som denna sida förutspådde i sitt öppna brev till Anders Tegnell den 4 januari i år. De svenska dödstalen är förfärande (13 825 mot Finlands 893), många unga svenskar är drabbade av långtidscovid och de nordiska kommunikationerna är tillintetgjorda.
Allt detta visar att det inte räcker med att hoppas på de enskildas förnuft. När situationen så kräver måste till sist statsmakten fatta de rationella beslut som individerna uppenbarligen inte mäktar med själva.
I botten av de olika synsätten på hur exempelvis den globala miljökrisen ska bemötas ligger alltså egentligen inte ideologi. Visa mig en folkvald som försäkrar att ”gröna marknadskrafter” ska förhindra att jorden kokar bort och jag ska visa dig en politisk pultron och en intellektuell lätting.
På åländsk hemmaplan borde denna insikt få vissa att ompröva sina ställningstaganden i frågor som, exempelvis, kommunreformen och lönerna inom sjukvården.
Sverige visar att individens fria val kan förvandlas till samhällets fria fall. Då måste något komma emot.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
