När byråkratins kvarnar mal ångsammare än döden
Det ska inte ta fem månader till att åstadkomma ett integrationsprogram som bara är avstampet för processen att ta emot flyktingar.
Enligt det svenska Migrationsverket kommer 95 000 människor att söka asyl i Sverige under det kommande året. Man tror inte längre att det rör sig om en tillfällig topp, utan om ett beständigt tryck av människor som har det riktigt, riktigt svårt, och som hört att Sverige är att av de få länder i världen med en halvvägs humanitär asylpolitik.
Det har som bekant inte Finland.
Väldigt mycket färre gör sig besväret att ens försöka söka asyl i Finland. De flesta som gör det avvisas. Vad gäller antalet kvotflyktingar är det fortfarande miserabelt, plågsamt lågt, och det går så trögt, så trögt att få de finländska kommunerna att ta emot flyktingar ens när de ersätts för besväret.
Sent omsider har lagstiftningen i riket justerats, så att nu också åländska kommuner ska kunna få det statliga stödet för att ta emot kvotflyktingar.
Enligt Erik Brunström vid Ålands kommunförbund kommer det att ta till början av året, februari-mars, innan man skrivit det intergrationsprogram som erfordras innan proceduren kan dras igång.
I kommunerna har nämligen inget hänt sedan man bollade ärendet till landskapsregeringen med dramatiskt höjda axlar. Trots att processen igångsatts inom kommunförbundet redan i våras har man av någon (outgrundlig) anledning inte fått till stånd ett integrationsprogram medan man väntade.
Nu ska det alltså ta närmare ett halvår att åstadkomma ett dokument som redan finns i många kommuner och som det inte borde ta mer än ett par dagars arbete att till största delar kopiera samt anpassa till åländska förhållanden.
Medan vi sitter här och väntar ökar nöden. Vintern har kommit till Syrien, och den hotar att bli grymmare än någonsin förut. Ska verkligen de åländska kommunerna (det blir väl bara Mariehamn) sitt och mysa på kommitté-möten och fundera på ordalydelserna i ett program som ingen kommer att titta på efter att det skrivits?
Ska vår byråkrati och våra beslutsprocesser vara så tröga att en snigel kunde vinka när hen galopperade förbi?
Nej. Så får det inte vara. Nu finns alla redskapen. Nu finns beslut om finansiering. Nu finns nöden, större än någonsin, och den uttalade viljan från politiskt håll och från medborgarna att göra någonting.
Låt oss alltså ta till drastiska åtgärder.
Om tjänstemännen inom den kommunala byråkratin och inom kommunförbundet är så nerlusade med arbete att det tar dem till mars att få till ett integrationsprogram, ge uppdraget till någon annan. Bjud ut möjligheten till tredje sektorn att skriva programmet, och godkänn det sedan i vederbörlig ordning.
Detta är inte kärnfysik. Det är att klippa och klistra och tänka lite och ringa några samtal, innan man sedan kan komma igång med det praktiska arbetet att faktiskt ta emot flyktingar.
Om inte annat hjälper, ge jobbet till undertecknad ledarskribent! Gratis, pro bono, färdigt på en vecka. Anbudet är seriöst, och det står fast.
