När blev det synd om förre hamnchefen?
”Ett vilt anfall” och ”skamstock”. Det är några av de uttryck som använts till försvar av tidigare hamnchef Ahlqvist med anledning av de brister i tjänsteutövningen som uppdagats. Men frågan är, när blev det synd om en person vars arbete behöver granskas? Och varför svartmålas en ledning som vill gå till botten med saken?
I våras uppdagades det att stadens hamnbolag Mariehamns Hamn ab köpt tjänster för stora summor av vd Leif Ahlqvists sons elfirma utan föregående upphandling, allt från det att bolaget bildades för drygt tre år sedan.
Ahlqvist svarade då att han inte haft något med beställningarna att göra och att det helt och hållet skötts av hans medarbetare. En specialbeställd revision visar på motsatsen – och anmärker på många fler tveksamheter utförda i tjänstens tecken. Men enligt flera stadspolitiker är det ändå mest synd om Ahlqvist.
Kort efter att nyheten briserade i våras om de upphandlade fakturorna kunde Nya Åland berätta att Ahlqvist hade anlitat sonens elfirma utan konkurrensutsättning också under tiden när han var avdelningschef för stadens hamnverksamhet. Stadsdirektör Barbara Heinonen förde då fram misstanken att Ahlqvists förfarande kunde vara brottsligt och att polisanmälan inte kunde uteslutas. Hon konstaterade då att köptjänster av närstående alltid innebär att varningsflaggan ska hissas.
I förvaltningslagen från 2008 heter det att en tjänsteman är jävig om saken angår tjänstemannen själv, make, sambo, föräldrar, barn eller syskon eller någon annan närstående. Någonstans borde en flagga även ha hissats för Ahlqvist själv att upphandling från hans egna son kunde uppfattas som tvivelaktigt förfarande från hans sida.
Hamn-vd:n avgick , men omplacerades och blev kvar inom hamnbolaget. Han är nu utsedd till projektadministratör, med hög lön på cirka 4 650 euro i månaden, ansvarig för bland annat bygget av Pommerndockan samt upphandlingen av Kaj 3. Alltså, väldigt snarlika uppgifter som han tidigare haft.
Stadsdirektör Heinonen beställde dock en specialrevision för att gå till botten med vad som egentligen hände under Ahlqvists tid som hamnchef. Den publicerades i förra veckan.
Revisorn rekommenderar i den att staden ska överväga polisanmälan för att få det utrett om den tidigare hamnchefen begått brott när han godkände sonens elfakturor. Revisionen visar även att Ahlqvist på egen hand attesterade 42 fakturor från sin sons elfirma, trots att han tidigare sagt att han inte haft med dem att göra. Man konstaterar att närståendeupphandlingarna kan stå i strid med hamnens policy för upphandling av varor och tjänster.
Och det är inte bara närståendetransaktionerna som synats. Också hamn-vd:s extraknäck och lön har nagelfarits, där förfarandet med sidojobb kan stå i strid med hamnbolagets instruktion. Man har även granskat entreprenadbegäran för dockbygget och hittat en brist i kravet på rating för entreprenörer och belyser de höga juristkostnaderna med frågetecken.
Hamnbolagets tidigare vd har alltså, på flera sätt, förfarit i sin yrkesutövning på ett sätt som är tvivelaktigt och kanske rentav brottsligt. Men Roger Jansson, ordförande för hamnbolagets styrelse, anser att tidigare vd:n Ahlqvist fått klä skott för ett ”vilt anfall”. Stadsfullmäktigeledamot John Holmberg jämför granskningen med 1800-talets skamstock och kollegan Johan Ehn instämmer på sin Facebook-sida och skriver att det ska handla om ”sak – inte person”.
Och där har faktiskt Ehn rätt. Det handlar inte om person, det handlar om sak. Det handlar om en högt uppsatts chef yrkesutövande. Och den måste tåla granskning.
Det är inte synd om Leif Ahlqvist. Som chef måste han stå till svars för sina handlingar och för att kunna göra det, bör de utredas noggrant. Det säger inte något om honom som person, men det säger något om hur han agerar i sin yrkesroll.
Att gå ut i offentligt försvar av en tjänsteman som konstaterats brista i sitt förfarande, och samtidigt då kritisera den tjänsteman, Heinonen, som vill se en god administration av Mariehamnarnas skattemedel, är besynnerligt gjort av de tre stadspolitikerna.
